Aftonbladet – 14 februari 1860, sida 3

regeringen verkställigheten, utan att föreskrifva hen ne detaljerna. Detta belgiska lån skall upptagas tiondedelar, af hvilka den sista ej behöfverinbetalas förrän i November: 1862. Det är deladt i två kate gorier: 15 millioner afslötos direkt med bankirhu: och 30 millioner utlemnades till subskription mot vil kor af 4!7, procents ränta för effektivt inbetalda 10C francs; men som räntan får beräknas retroaktivt frår den: 1 Nov. 1859, så komma långifvarne derigenom i åtnjutande af en förmån, så stor att lånet i sjelfva verket ej kommer att stå till mer än 93,36. Hvar före har nu regeringen upptagit 45 mill. på en gång och ej i stället, i likhet: med hvad vi ämna göra upptagit 15 mill. hvart år, enär dessa lån skola användas till samma ändamål, nemligen Antwerpens befästande? Jo, för att erhålla bättre vilkor. Lånet omfattades ock med den begärlighet, att oaktadt vid teckningen till deltagande i detsamma 10 procent af kapitalet måste inbetalas kontant eller i belgiska statspapper, så blefvo öfver 451 mill. francs tecknade och 45 millioner inbetalda — således blott i handpenning 150 procent. Samma väg, att på en gång upptaga allt hvad som behöfves, böra vi gå. Talaren ansåg högst nödigt att nu förklara, det vi vilja upptaga allt hvad vi behöfva i låneväg, ty ett nytt lån, utom det å 25 millioner, skulle endast ytterligare öka den långa listan å svenska skulder, som redan menligt inverkar på vår kredit. Det är visserligen sannt, att vi ej äro skyldiga så mycket som det ser ut. Saken är den, att de ombud för våra hypoteksföreningar, som varit ute för attlåna upp 4—5 millioner, ha ofta låtit sig afspisas med en spottstyfver, så att de snart måst låna om igen. Talaren hade ofta med grämelse sett vårt långa syndaregister i de Hamburgska tidningarne. Talaren hade kalkylerat att till jernvägarne skulle användas 2 millioner mer än K. M. antagit och fördenskull föreslagit alternativt att upptaga antingen 2 millioner sterl. Eller deremot :svarande 26 millioner rdr Hämb. bko. Om banken deltoge i lånet för 4 millioner och riksgäldskontoret för 6 millioner rdr, skulle detta väsentligen stärka lånets kredit. De utländska hus, med hvilka lånet kontraherades, skulle tillförsäkras att dessa 10 millioner rdr obligationer ej komme att säljas förrän den 1 Januari 1863. Det hade visserligen anmärkts att banken under tiden kunde komma i behof att skaffa sig valuta för dessa obligationer, men då kunde den pantsätta dem; för öfrigt trodde talaren att något sådant behof ej skulle komma i fråga. Något intrång på kommande ständers dispositionsrätt vore ej att befara, då nästa riksdag sammanträdt innan medlen blifva tillgängliga. Till stöd för den åsigt, att lånet helst Borde upptagas i guld, anförde talaren huruledes de spanska piastrarne, som fordom utgjörde en stor del af bankens metalliska valuta, numera ej finnas der och äfven på de stora marknaderna äro så sällsynta, att de ej med mer än några få procent ingå i hela silfveromsättningen på Londons börs. I Frankrike ha femfrancsstyckena blifvit lika sällsynta som dukater här. Silfverutförseln till Indien här på sednaste tiden varit så stark i England, att dess hank måst höja diskonton från 2!,, till 4 procent, och slutligen har man måst använda en utväg att skaffa sig guldplantsar i stället, af beskaffenhet att svara mot det indiska myntet. Genom exempel och beräkningar visddes, att sterling deremot numera sjunkit 50 öre rmt. Om så fortfar, vore det skäl taga i allvarligt öfver rägande, om det ej vore bättre att upptaga lånet i guld, som är fallande i värde, än i silfver, som stiger. Det hade påståtts att genom 35 millioners upptagande skulle landet bli behäftadt med större skuld in som behöfdes. Men talaren förmenade att med let nu ifrågasatta öfverskottet af 10 milloner jemte bankovinsten, skulle våra stora stambanor kunna fullbordas, och någon skuld ådroge vi oss ej för närvarande derigenom att 10 millioner rdr obligationer låge i vår egen kassa, lika litet som en enskild ;gendomsegare kunde sägas vara skuldsatt för 35,000 dr derföre att han låtit i sin egendom inteckna 7 skuldsedlar å 5000 rdr hvardera, då han deraf ej itsläppt mer än 5 och hade andra tvenne inneligBande; Som törut är sagdt, endast genom att taga ett större utländskt lån skulle man kunna komma till ett inhemskt, ty om man blott upplånar 20 millioner, och då deraf 9 millioner skola användas till bening af det temporära statslånet, 4 millioner kola i år betalas af garantiföreningen, en tredjedel kommer att åtgå i England för materialier och ytterligare ett par millioner böra af enskilta till utandet betalas — vore det åtminstone ej för mycket wt nu indraga 25 millioner. Om. vi, såsom talaren hoppades, hade hemtat varning af det förflutna och m komme att blifva sparsammare, så skulle vi häritinnan uppmuntras genom att veta, det år 1863 statsobligationer skulle bli tillgängliga äfven för oss sjelfva att köpa. Vi kunde väl redan nu lemna iksgäldsfullmäktige auktorisation att aflåta obligatioer till något mindre belopp på försök, men det ore vådligt bestämma det till högre belopp, kanske j ens till 1 million, ty här råder nu stor brist på vengar äfven till 6 procent. Visserligen kunna vissa ;ersoner och korporationer i Stockholm erhålla peningar till detta pris, men för personer i landsorten r det omöjligt att äfven å de bästa säkerheter ervålla större summor ens till så hög ränta. Men att A fram brådstörtadt med ett inhemskt fondsystem ore desto mera farligt som våra inteckningslagars åliga beskaffenhet gör det så svårt för långifvare tt bedöma erbjudna sskerheter. Det vore farligt edan om riksgäldskontoret bjöde 5 proc., och om iet bjöde 6, skulle äfven folk, som har goda säkereter i händerna, göra sig af med dessa, hvilka ålla dem besvär med räntemottagningar å olika åll, med förnyelse 0. s. v., för att hellre taga de eqväma riksgäldspapperen. Äfven I millions upplåting skulle väla ömstörtningar. Tal. vore derför sdd för att vid innevarande riksdag man skulle beluta att lån ovilkorligen skulle upptagas inom lanlet, hvaremot det ej vore farligt att sätta riksgäldsontoret i tillfälle att taga emot penningar, som Nlefve det erbjudna, och hvilka det alltid skulle inna tillfälle att förränta när de ej behöfdes. Det är tid, slutade talaren, för oss att ej längre ulla oss i stoftet och två våra händer i overksamet. Vi gå en mycket stor framtid till mötes, och Ör att påskynda den fattas oss endast lättade komnunikationer. Vi äro nu, i brist af sådana, stängda rån ett närmande till det öfriga Europa. Det är ned grämelse man ser en del anstalter bär stå så ingt efter andra länders. Postinrättningen t. ex. är eklaglig, för skjutsväsendet är det egentligen bonen som får draga korset, och det är ej europeiskt tan vandaliskt. Man kan ej utan rysning tänka på 0 stackars halfnaken skjutspojke, som på en sådan ag som denna skall färdas med sin svettdrypande äst. Ändock ha män, som sett mycket, läst mycet och hört mycket, satt sig emot förbättringarne kommunikationsanstalterna derföre att de ej skulle ära sig Den förste anläggaren af landsvägar räkade han väl på inkomst? Den, som gjorde den Örsta byväg, frågade han väl om den skulle bära ig? Nej, annorlunda tänkte och handlade här de tyrande 4 fordna dagar. När svensken fick nöja ig med barkbrödet, tvekade han ej att offra lif och lod för fäderneslandet, men vi lumpna metmaskar ygga tillbaka för upplåning af lumpna par millioert MILITÄRAFDELNING. Granskning af komiterades förslag till Stockholms befästande.