Aftonbladet – 14 februari 1860, sida 3

nen, hvnKen alltsa, sasom tramstanandac forslag, hvilka ha opinionen för sig, måste erkännas utgå från -sannt konstitutionella grändsatser. Men represeritationen, : som måste anses utgöra summan af landets allmänna vetande, torde bäst vara i tillfälle latt bedöma om dessa föreställningar grunda sig på verklig. kännedom om förhållandena, eller omde uppstått till följd af fruktan för det ena och förkärlek för det andra. Redan vid remissen af den kongl. propositionen hade talaren uttryckt sina åsigter härutinnan, men ansåg sig pligtig att nu. närmare utveckla och motivera dem: Hvad såledesförst anginge den gängse fruktan för statsskuld, så kunde det visserligen icke bestridas, att ju mera man lånar, desto mera sätter man sig i skuld, och att då man lånar, man äfven måste betala. Man hade visserligen sett länder, hvarest man icke frågat mycket efter denna senare omständighet, men man hade der varit på orätt väg, och det vore icke något exempel att följa. Helt annat vore förhållandet, om man lånade för produktiva ändamål, såsom fallet varit i Belgien, Holland och England, hvilka, oaktadt ofantliga statsskuldsbelopp, dem talaren till siffrorna angaf, dock måste anses såsom de rikaste i verlden, och hvilkas statspapper hafva kredit och äro eftersökta till höga noteringar. Detta bevisar, att oaktadt nämnde länders skuldmassa, kapitalisterna icke frukta att åt dem anförtro sina penningar, enär de veta att de blifva väl använda. Vi ha sjelfva en liten erfarenhet i detta hänseende. Har väl någon känt någon tyngd af den statsskuld, som vi vid sista riksdagen kontraberade? Hafva våra debetsedlar till följd deraf vuxit? Nej! Vi ha tvärtom fullföljt systemet, att minska våra skatter och nedsät.a tullafgifterna. och talaren vore öfvertygad, atti bredd med en fortgående utveckling äfven ett större skuldbelopp skulle lika litet kännas såsom någon börda. Den enskilde går ju tillväga på alldeles samma sätt vid utvidgningen af sin rörelse. Om man har utsigt att på ett företag förtjena 9 a 10 procent, så tvekar man ej att för ändamålet låna penningar till 5 å 6. Hvad nu vidare och för det andra vidkomme den fördel, som man lofvat sig af ett inhemskt fondsystem, så kunde det icke nekas, att ett sådant skulle erbjuda ett välgörande tillfälle för besparingar, särdeles de små, att vinna en säker placering samt att tillfälle till besparingarnes nedläggande också skulle framkalla sparsamhet, men det kunde dock sättas i fråga, huruvida det vore klokt att framtvinga ett sådant system, eller om man icke heldre bör vänta dermed, tills det kan på ett naturligt sätt komma till stånd. Talaren öfvergick med anlednig häraf till skärskådande af den nuvarande penningställningen och erinrade, att tillgången på förlagsoch rörelsekapital blifvit mer och mer otillräcklig för den ökade industriella verksamheten. Inteckningssäkerheter, i hvilka man vanligen tillförene allmänt nedlade sina besparingar, äro nu svåra att placera till och med till den högsta lagliga ränta, hvartill anledningen tydligen är den, att banker och andra enskilda associationer mottaga penningar på kort uppsägningstid och för dem betala 5 procent. Dessa omständigheter hade hos talaren väckt tvekan, för att icke säga den bestämda öfvertygelse, att staten ej bör för närvarande uppträda såsom konkurrent med dem, hvilka behöfrva negociera pennin.ar såsom förlag för näringarne. Talaren tviflade ej att staten verkligen kunde erhålla penningar, men antagligen dock till en ränta, som komme att menligt inverka på den inhemska industrien. Det hade blifvit sagdt, att staten blott skulle upplåna 3 millioner, och detta ingalunda på en gång, utan efter hand, samt att då det lyckats för privatassociationer, hvarföre skulle det då ej lyckas för staten? Till en början trodde talaren; att beloppet verkligen blefve 5 millioner, enär han trodde sig ha anledning antaga, att bankeutskottet ej kommer att tillstyrka användning af någon delaf bankovinsten till uppköp af inhemska statsobligationer, en omständighet, i afseende på hvilken visshet kunnat vinnas, om frågan i sin helhet blifvit behandlad i sammansatt statsoch bankoutskott, hvilket nu illa nog ie: e hade skett. Det finge dock härvid icke förbises, bland annat, att om det kongl. förslaget med afseende på den inhemska upplåningen bifölles, man komme att upptaga två lån på en gång, eller rättare sagdt tre, enär det inhemska lånet skulle delas i tvenne af olika beskaffenhet. Sådant vore något ovanligt i statslåneoperationernas historia. Vi ha verkligen gjort ett försök i denna riktning, hvaraf resultatet blef, att man på båda hållen led af kon kurrensen. Det genmäles, att man nu skulle taga blott ett lån utrikes, men tror man väl att utländningen förblir i okunnighet om hvad vi här hemma företaga oss? Och om man bärstädes nödgades bevilja en högre ränta, skulle kunskapen derom ofelbart stegra anspråken i utlandet. Hufvudfrågan vore dock nu, huru mycket man bör låna utrikes. Talaren och andra föreslå, att så stort belopp borde tagas, att det blefve tillräckligt ej blott för den närmaste perioden, utan att 10 millioner derutöfver blefve disponibla för fullbordandet af vestra och södra stambanorna. Fördelarne af upptagandet utaf ett större lån framför ett mindre vore erkända i utskottets betänkande samt i reservationerna utvecklade, men talaren ville dessutom fästa uppmärksamheten derpå, att äfven om det större beloppet beslutas, man dock ej lånar mera än som nu behöfves. Det öfverenskommes väl med den utländske långifvaren, att lånet skall lyda å 35 millioner, men ej att han skall leverera mer än den nu behöfliga summan. Hvad man gör är således ingenting annat än den enskilde gör, hvilken vill bereda sig på alla eventualiteter, och derföre intecknar ett större belopp än han för tillfället tänker belåna. Man skrifver reverserna färdiga och försäkrar sig derigenom att de skola blifva med begärlighet mottagna, om de behöfva användas. Att amoteringsobligationer äro begärligare när de blifvit äldre, än dylika af färskare datum, derom kunde man öfvertyga sig vid en blick på noteringarne öfver våra svenska hypoteksföreningsobligationer, hvilkas äldre serier stå icke obetydligt högre än de nyare. Deraf synes skenbarligen, att man ej genom beslutet om den högre summan lånar, utan blott antecknar sig. Men fastän utskottet erkänt fördelen af att npptaga ett större lån, har det likväl icke gått in på förslaget. Talaren ansåg de derför anförda skäl icke hålla profvet. Så hade det invändts, att om man icke nu begagnade tillfället att etablera ett inhemskt fondsystem, skulle möjligheten dertill vara för ytterligare tre år afskuren. Detta behöfde dock icke blifva fallet, ty om obligationerna skrefves både på svenska och det främmande språket samt lydde både å svensk och utländsk. myntsort samt en del deraf reserverades för svenska allmänheten, som berättigades att här uppbära ränta och återbetalning, skulle derigenom tillfälle beredas för den svenska allmänheten att få nedlägga penningar i svenska statspapper. Eller, i fall man icke tyckte om dessa obligationer, derföre att de tillhörde ett utländskt låh, så kunde man ju uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att, om penningeställningen visade sig gynnsam, etablera en inhemsk upplåning. Detta torde låta farligt, men är det icke, ty det kunde tillika föreskrifvas, att de på sådant sätt upplånta medlen skulle användas till uppköp af de utländska obligationerna, och statens skuldsättning i sjelfva verket icke ökas med ett öre. Likaledes kunde, om statsinkomsterna stege öfver förväntan, öfverskottsmedlen äfven användas till uppköp af obligationer. Följaktligen, om det skulle befinnas, att de utöfver nuvarande: behofvet kontraherade 10 millionerna icke komma att behöfvas, så hade man icke skuldsatt sig ör detta belopp, utan blott gjort i ordning reverserna, hvilka man är oförhindrad att åter rifva sönder. Utskottet har vidare invändt, att det icke vore vanigt och icke rådligt att gå in på kommande stånders område. Denna invändning kan vara begrundansvärd nog och tvifvelsutan riktig i allmänhet, men ir icke bär tillämplig, ty frågan är här om ett arbetsföretag och om en skuldsättning, af hvilken först I f r 1 b Er CT en Bö pt om, D