Aftonbladet – 14 februari 1860, sida 2

och höll, och hans hufvud satt snart på en pik, med en sådan ymnighet af gräs i munnen, att hela Sankt-Antons-befolkningen dansade af hjertefröjd vid åsynen deraf. Dock var detta ännu icke slutet på dagens fula bedrift; ty Sankt Anton hade med dans och skrål bragt sitt hetsiga blod i sådan jäsning, att det uppbrucade igen då han på aftonen fick höra, att den aflifvades måg, en annan af folkets fiender och förhånare, hade kommit till Paris under skydd af en stark vakt, deribland femhundra ryttare. Sankt Anton skref sina anklagelser mot honom på lågande a bemäktigade sig honom — skulle hafva ryckt honom ur centern af en hel armå för att låta honom göra Foulon sällskap — satte hans hufvud och hjerta på pikar, och bar dagens tre trofeer under ulfvatjut i procession kring gatorna. Först sedan mörka natten hade inbrutit, återvände män och qvinnor till sina gråtande och utbungriga barn: Då belägrades de usla bagarbodarne af långa rader af dem, tåligt väntande på att få köpa dåligt bröd; och medan de stodo der och väntade med toma magar, fördrefvo de tiden med att omfamna och lyckönska hvarandra i anledning af dagenssegerbragder, och i utförliga beskrifningar göra om dem ännu en gång. Småningom glesnade och försvunno dessa långa rader af trasiga stackare; då började dankar lysa i vindsfönster, och små eldar uppgjordes på gatorna. vid hvilka grannar kokade samfält sin usla kost, som sedan förtärdes på huströsklarne, Mager och knapp var denna qvällsvard; i vilken aldrig något kött ingick, ej heller ofta någonting annat, som kundegupphjelpa smaxen på det dåliga svarta brödet. Likväl var let, som om det sympatetiska band af samvällighet, som förenade dessa arma menniskor, ade i denna stenföda ingjutit någon närande