Aftonbladet – 13 februari 1860, sida 2

samma tid som det lilla sällskapet satt vid det mörka fönstret i London. Sankt Anton hade om morgonen den dagen utgjort en ofantlig mörk massa af hampspöken, som rörde sig af och an, med täta blixtar öfver de böljande hufvudena af blanka klingor och bajonetter, som glimmade i solskenet. Ett förfärligt tjut utgiek från Sankt Antons strupe, och en skog af nakna armar rörde sig af och an i luften liksom torra grenar, hvilka skakas af vinterblåsten, under det allas finger konvulsiviskt grepo efter hvarje vapen, eller tillstymelse till vapen, som uppdykte från djupet. ; Hvem som utlemnade dessa vapen, hvari-: från de först kommo, genom hvilkas åtgärd de kormo, tjogtals hvarje gång, flygande kors och tvärs, liksom blixtar, öfver folkho-: pens hufvuden, det var för allas ögon out-: forskligt. Men musköter utdelades; äfvenså: patroner, krut, kulor, jernstörar och trästörar, knifvar, yxor, pikar, hvarje slags vapen, med ett ord, som en vild uppfinningsgäfva kunde nttänka och finna tillhands. Många, som ej kunde få tag i någonting annat, företogo sig att med blödande händer utbryta tegelstenar ur murarna. Hvarje hjerta, hvarje pulsåder hos Sankt Anton slog i vildaste febertakt, brann af vildaste feberhetta; Hvarje lefvande själ der aktade lifvet för ingenting, och lågade af en fanatisk redobogenhet att gifva det till spillo. Liksom hvirveln i ett sjudande vatten har en medelpunkt, så hvirflade denna vilda uppståndelse omkring Defarges krog, och hvarje le. vande, utom i den sjudande kitteln företedde, en benägenhet att närma sig den tilldragande medelpunkt, hvarest Defarge sjelf, svettig och nedsmord af! krut, gaf befallningar, utdelade vapen, sköt tillbaka en karl, drog fram en annan, tog vapen från en, för att gifva dem åt en an