Aftonbladet – 13 februari 1860, sida 2

vi längre fram skola visa. Eller också bar man uraktlåtit att bestämma, hvilka af de icke Jä friköpta, som i fred skola exercera, och hvilka som skola undslippa. Vi öfvergå nu till framställningen af dell) anmärkningar, som enligt vår åsigt vid det nya förslaget måste göras. I första punkten af regeringens åt komiten gifna instruktion får man veta, att ett mobiliseringsförslag finnes, enligt hvilket beväringen blott till en styrka af 45 procent skall ingå i armåns leder, d. v.s. skall förhålla sig till stammen såsom 45 till 55. Nu synes): till en början ganska betänkligt att basera ett! organisationsförslag på ett mobiliseringsförslag ; det sednare blir vanligtvis uppgjordt med hufvudsakligt afseende på stundens behof och tillgångar samt möjligheten af snar utförbarhet; det förra måste deremot äfven duga för framtiden samt afse en framtida utveckling. En af de vigtigaste frågorna vid svenska armåns organisation blir otvifvelaktigt alltid at: bestämma den procent, till hvilken beväringen skall ingå i stammens leder; deraf bestämmes äfven armåns storlek. Man har här antagit 45 procent. Men på hvilka grunder? Hvilken garanti finnes att denna siffra är den riktiga? Siffran har, så vidt vi ej misstaga oss, uppkommit sålunda, att man antagit, det bevärringen skall utgöra andra ledet af infanteriets stamåtrupper; men den får ej en gång fylla hela andra ledet, emedan äfven truppernas flygelkarlar (24 på bataljon) derstädes ansetts böra bestå af stamkarlar. Häraf förhållande: af 45 till 55. Med skäl torde likväl kunna ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att fast ställa en bestämd procent för beväringens fördelning på infanteriet, när man betänker at! stambataljonernas styrka, sedan allt befäl är afdraget, omvexlar mellan 568 till 294 man. Läggas härtill de 45 procenten, så skulle fältbataljonernas stridbara styrka omvexla mellar 1000 och 500 man, d. v. 8. en befälhafvare skulle i stridens stund icke ens ungefärligen veta, huru stark hvarje batäljon kunde vara. Olägenheterna af ett sådant. förhållande äro påt.gliga, och det tillhör just en god organisation att förekomma dylika oregelbundenheter. Om man icke kan besluta sig till den i detta hänseende enda riktiga utvägen, nemligen att jemna stambataljonernas styrka till en viss siffra, hvilket förmodligen ej skulle vara oöfvervinnerliga svårigheter underkastadt, så borde man åtminstone genom beväringens olika inställande i någon mån jemna fältbataljonernas styrka. Vid 1849 års mobiliseringsförslag följdes denna princip. och det är svårt att finna, hvarföre man sednare frångått densamma. BKältbataljonernas styrka bestämdes då alternativt till 640 eller 840 man; beväringsprocenten beräknades efter stambataljonernas styrka i tvenne olika förhållanden, nemligen enlig: förra alternativet såsom 240 på 400 eller 290 på 350, och enligt det sednare såsom 440 på 400 eller 490 på 350. Återstoden af stammanskapet tilldelades regementets reservbataljon. Besynnerligt synes äfven, att man använder samma procent, som egentligen blott skulle passa för infanteriet, för hela armen, d. v. 8. äfven för de andra vapnen. Att vilja insätta 45 procent beväring i kavalleriet, kan omöjligt vara meningen. Huruvida det ens låter sig göra vid artilleriet, är ganska tvifvelaktigt. Detsamma gäller. för flottan. Ty man bör komma ihåg, att här åsyftas det. verkligen stridbara manskapet, som genast skall fylla lederna, och ej den icke stridbara delen, hvilken som sjukvaktare, trossknektar m. m., enligt komitens i detta hänseende riktiga mening, bör tagas från reserven. Hela denna 45-procentsberäkning synes derföre på lösa grunder och temligen godtyckligt bafva tillkommit. Vi skulle likväl ej så mycket fästa oss vid densamma, emedan den ännu lyckligtvis blott är ett förslag, hvilket, sedan riktigare åsigter gjort sig gällande, möjligtvis kunde ändras, om den icke. gifvit anledning till en annan id, hvars genomförande vi måste anse i högsta grad skadligt för fäderneslandets försvar, nemligen att blott 10,000 man af hvarje beväringsklass årligen skola exerceras. Härigenom skulle antalet af temligen väl öfvadt beväringsmanskap .med ett enda penndrag nedsättas till 50,000 man från 100,000, samt ett orättvist undantagssystem göra sig gällande, hvilket förmodligen inom kort blefve förhatligt för nationen. Vi vilja här granska följderna af nämnde åtgärds genomförande. Har till en början Sverge råd, att på en gång beröfva sig så många någorlunda öfvade försvarare? Kunna svenskarne utan dem värna sin sjelfständighet? Månne de ej tvärtom äro högst nödvändiga? De måttgifvande omständigheter som bestämma storleken af ett lands krigsmakt, äro af treggehanda beskaffenhet, nemligen: landets tillgångar, dess belägenhet och den väntade fiendens styrka. På alla tre måste afseende göras. De flesta europeiska stater underhålla under fredstid, då tillgångarne ifrimsta rummet böra afses, ungefärligen I procetit af landets befolkning såsom stående armå; äfven Sverge — som 1855 räknade 3,600,000 invånire, hvilkas antal likväl nu förmodl:gen är betydligt ökadt — underhåller ungefär samma procent, nemligen omkring 40,000 man, hvaraf 33,000 för landtoch 7000 för sjöförsvaret. Men när kriget tillstundar, då göra sig äfven de båda andra faktorerna gällande, och då ändras förhållandet. De stora staterna kunna då nöja sig med en ringa tillökning af procenten, från 1 till 174, högst 2 AE orsa Ehn