Aftonbladet – 13 februari 1860, sida 2

Jacques Tre, blodhungrig såsom vanligt och misslynt öfver att samtalet hade tagit en vändning, som icke gaf anledning till någon blodsutgjutelse, fattade tag i Defarges arm, liksom denne hade fattat tag i fångvaktarens. De hade under detta Korta samspråk lutat sina hufvuden tätt tillsammans, och det var ändock med knapp nöd som de hade kunnat nöra hvarandra, så förfärligt var dånet af det lefvande hafvet vid dess inbrott i fästningen och öfversvämning af alla gårdar, gångar och trappor. Rundtomkring utanför häfde det sig mot murarne med. ett djupt, vildt tjut, från hvilket då och då några enstaka, gälla skrin skilde sig och foro upp i luften, liksom halmstrån: för vinden. Genom mörka hvalfgångar, till hvilka dagsijuset aldrig. hade inträngt, förbi hemska dörrar till kolsvarta fängelsebålor och burar, utför underjordiska trappsteg, och åter uppför branta uppgångar af granit och tegel, som, : snarare sågo ut såsom uttorkade vattenfall än som trappor, framskyndade, så fort de förmådde, Defarge, fångknekten och Jacques Fre, bårdt hållande hvarandra vid handen. Här och der, synnerligen i början, kommo de i beröring med den påträngande öfversvära ningen; men sedan de hunnit ner till djupet och nu klättrade uppför vindeltrappan i ett torn, blefvo de ensamme. Inkomne der inom de ofantligt tjocka murarnas och hvalfbågarnas hägnad, framträngde till deras öron stormen inom och utom fästningen endast med ett dämpadt ljud, liksom hade det förfärliga lara, som nyss omgaf dem, nästan gjort dem döfva. Fångknekten stannade vid en låg dörr, satte en nyckel i ett gnisslande lås, uppsköt långsamt dörren och sade, i det de lutade sig ner och inträdde: Hundrafem, norra tornet. (Forts.)