Aftonbladet – 13 februari 1860, sida 1

då Lill-Lucie fyllde sitt sjette år, som de började höra ett hemst dån, liksom af en förfärlig storm i Frankrike, frambrusande öfver ett vildt upprördt haf. En afton i medlet af Juli år sjuttonhundraåttationio anlände Lorry temligen sent från Tellsons bank, och satte sig bredvid Lucie och hennes man vid det mörka fönstret, Det var en dofhet, stormdiger :fton, och de påminde sig alla den der söndagsqvällen, då de hade betraktat åskvädret från samma plats. Jag började tro, sade Lorry, i det han skrufvade sin lilla peruk litet tillbaka, att jag skulle nödgas tillbringa hela qvällen på kontoret. Vi ha varit så öfverhopade af göromål hela dagen, att vi knappast vetat hvar vi skolat börja eller sluta. Det råder en sådan förskräckelse i Paris, att man riktigt öfverhopar oss med förtroenden! Våra kunder på andra sidan Kanalen tyckas ej kunna nog fort få sin förmögenhet i säkert förvar hos oss. Flere af dem måste visst ha fått en fix id i hufvudet på sig att placera sina penningar i England. , SC Z Det låter misstänkt, sade Darnay-i Misstänkt, säger ni, bäste Darnay? Ja visserligen; men vi veta sannerligen icke hvad vi skola misstänka. Menniskorna äro så orimliga ibland! , Somliga af oss der på Tellso:ska kontoret hålla på att bli något till åren, och man borde icke pina och plåga oss med så ovanligt mycket arbete utan all rim och reson. Men pi vet ju, sade Darnay, hvilka dystra moln skocka sig vid horisonten ? Åh ja, nog vet jag .det, svarade Lorry, som sökte öfvertala sig sjelf att hans jemna lynne kommit i olag och att han var riktigt förargad; men jag har föresatt mig att vara okynnig i qväll efter allt släp hela dagen igenom. Hvar är Manette? Fö