Aftonbladet – 13 februari 1860, sida 1

af hans kamrater, som då och då undfägnades med hans vin och hans osanningar, ursäktade honom, de sednare på den grund, at! — sade de — han hade uppdukat dem si ofta, att han sjelf trodde på dem — hvilke: dock är en sådan torta på torta af nedrighet, att det snarare vore förtjent af en snara om halsen, än af en ursäkt. Äfven detta var inmängdt bland de genljud, på hvilka Lucie lyssnade, stundom tankfull, stundom . hjertligt skrattande, till dess hennes lilla dotter hade blifvitsex år gammal. Huru lifligt hennes hjerta klappade vid genljuden af hennes barns steg, och hennes dyrc faders, alltid verksam och full af manlig kraft och sjelfbeherskning, och hennes älskade makes, behöfver ej förtäljas. Icke heiler huruJedes det lättaste genljud af deras gemensamma hem, i hvilket hon styrde och ställde med sådan klokhet och smakfull omsorg, att det utan slöseri var rikligen försedt med alla goda och trefliga. saker och ting, var ljuf musik för hennes öron. Icke heller huruledes genljud ständigt hviskade omkring henne, ljufva att förnimma, från de många stunder, då hennes far hade sagt henne, att han tyckte att hon blifvit ännu månare om honom (om möjligt vore) sedan hon blef gift, och från de många stunder, då hennes man hade sagt henne, att inga pligter och omsorger tyckts göra något intrång i hennes kärlek för honom eller omsorg om honom, och då frågade henne: Hvad är det för en hemlig trollkraft som sätter dig i stånd att vara allt i allom för oss alla, liksom vi alla icke vore mer än en, utan att ändå någonsin synas ha brådtom, eller ha för mycket att göra? Men der förspordes äfven andra genljud, fjerran ifrån, som hotande då och då skrälde in i det lugna hörnet under all den tiden. Och det var nu, vid den tidpunkten ungefär