Aftonbladet – 11 februari 1860, sida 3

man, äfven med de små medel, som finnas för handen, konseqvent kan skrida till måle och efter en viss bestämd tid räkna på dess uppnående. ÄfveniNorge hafva flera komitåer i samma fråga varit nedsatta, hvilkas arbeten blifvit offentliggjorda i militärtidskriften samt gifvit anledning till högst upplysande diskussioner. I konstitutionella stater, der den andra statsmakten eger att bevilja anslag till alla statens behof, är det äfven nödvändigt att offentliggöra dylika befästningsplaner. Man kan omöjligt begära, att ett folk skall betala stora, för ögonblicket improduktiva summor för andra ändamål än dem, hvars nytta det tydligen inser; och ännu mindre kan man fordra, att ansvarige representanter skola tillstyrka något sådant. Men å andra sidan kan man ej heller begära, att hvem som. helst genast skall begripa militärfrågor af mera speciel natur, om han ej derom på något sätt blir upplyst. Det måste således vara en vigtig omsorg hos en klok regering, som vill: genomdrifva en fråga, hvars stora nytta för fäderneslåndet den sjelf anser otvifvelaktig, att, sedan densamma af fackmän grundligen blifvit genomarbetad, med alla de medel, som stå till buds, verka på allmänna opinionen. Men detta bör ske icke allenast genom skrämskott för någon politisk buse, utan genom allmänt begripliga upplysningar, som kunna öfreriyga. Vill re eringen icke begagna sig af denna, den end riktiga utvägen i ett konstitutionelt land, så blir hon sjelf ansvarig för de skadliga töljders häraf kunna uppstå. Och om ständerna i sådant fall vägra bevilja anslag, så duger det icke att skenheligt två sina händer öch säga: Jag har begärt penningar, men man vill ick: gifva några; jag är utan skuld. Deraf låter ingen dåra sig. Man: känner, genom hvilka outtröttliga bemödanden Ludvig Philips regering försökte förmå franska folket och deputeradekammaren att gå in på befästandet af Paris, ett stort verk, som nu utgör franska nationens stolthet och förmodligen för evärdeliga tider skall förekomma följderna af sådana invasioner som 1814 och 1815. De snillrikaste och: högst stående militärer föraktade icke alt sänka sig till folket samt meddela de nödvändiga uppiysningarne. Äfven i Danmark har man länge och ihållande arbetat på allmänna opinionens stämmande för Köpenhamns befästande samt slutligen lyckats, likasom man i Belgien är nära på att göra det i afseende på Antwerpen. Det torde för regeringen i Sverge icke vara obekant — om den för öfrigt sökt göra sig underrättad om sinnesstämningen i landet — att få frågor härstädes äro så litet populära som den om Stockholms befästande, och detta icke allenast hos den oinvigda massan, utan ifven hos sjelfva yrkesmännen. Här hade väl, om någonsin, varit skäl, att först försöka inverka på de sednare, och derpå bemöda sig att genom öfvertygelsens makt omstämma den allmänna opinionen. I stället bar man omsorgsfullt hållit hela saken hemlig, och, som man dock måtte haft någon aning om allmänhetens obenägenhet, vid riksdagarne begagnat sig af det i sanning ömkliga palliativet, att begära det minsta möjliga; för ett arbete, som färdigt skulle kosta 9, million, har man blott fordrat 100.000 rdr om året; det skulle således efter samma norm blifva färdigt om 93 år, d. v. s. år 1953, då våra barnbarns barnbarn uppnått manlig ålder, och då kanhända förändrade politiska förhållanden göra det nödigt och nya uppfinningar inom krigsvetenskapernas område obrukbart. Ettdera ansåg man att förslaget skulle gå igenom, och då skulle man efter framlagd arbetsplan modigt begärt en summa, som medgifvit arbetets fulländande -inom en kortare tid, eller också misstänkte man att det ej skulle gå igenom. och då skulle man, för utt ej utsätta sig för ett obehagligt nederlag, ej begärt något alls. Vi kunna ej föreställa oss, att regeringen icke skulle inse ofvannämnda stora olägenheter för benne sjelf, att — äfven om afsigten vore den renaste, hvarpå vi ingalunda tvifla — hemlighålla förslaget till Stockholms befästande. Detta vore att förutsätta en politisk oklokhet, ja enfald, som icke gerna är möjlig. Här måste således finnas någon annan orsak till hemlighetsmakeriet. Och. såvidt vi förmå :tröva, kan denna orsak ej vara någon annan än fruktan för offentlig granskning. vi medgifva, att denna fruktan ingalunda är obefogad, om äfven blott hälften af de anmärkningar, vi hört framställas, vore riktiga. Det minst sagdt förhastade sätt, på hvilket den vigtiza frågan blef affärdad, inger föga tillit till grundligheten af dess behandling. Sedan man i November 1855 ändtligen haft mod att afsluta traktaten med vestmakterna, naturligtvis icke utan förhoppningar om krigets offensiva förande och deraf följande landvinningar, såg man sig genom de i början af år 1856 ingångna fredsunderhandlingarne plötsligen försatt i en helt annan och defensiv ställning. Farhågorna för Rysslands hämd, om äfven öfverdrifna, voro likvisst icke all. deles ogrundade. Man måste göra sig beredd på ett hastigt öfverfall, hvilket i främsta rummet kunde gälla den alldeles öppna hufvud. staden. En komite nedsattes på våren 18 för att afgifva förslag till dess befästande. i Densamma hade blott 8 å 9 sammanträden. Sedan man de första sammankomsterna räson. nerat både hit och dit, utan att kunna ställa en fråga, på hvilken de flesta voro alldeles oförberedda, på dess rätta ståndpunkt, befria. des man slutligen från denna förlägenhet genom numera generalmajor Kleen; som framlemnade ett af honom uppgjordt förslag till Stockholms befästande. Efter några mindre indringar, och sedan man företagit en utflykt på norra sidan och två på den södra, antogs ämnde förslag såsom komiteåns eget. Sålunda ojordes denna för Sverges försvar så vigtiga fråga på ett lika hastigt som beqvämt sätt, Under den derpå följande sommaren utför. des de nödvändiga mätningarne och afvägninj arne or -hyfundotnda as san st Agar NVATleMt.