fälle att i statsutskottet erfara huru svårt det vore att vinna de ringaste nedsättningar, så hade han ej väntat, att han skulle komma med orimligheter. Han yrkade bifall. Matts Persson, Josef Holm, Jan Pers son, Per Mattsson, alla från Jönköpings län, Liss Lars Olsson, Bergström och de öfriga från Dalarne samt många andra instämde. Håkan Olsson hade vid början af riksdagen underskrifvit Larssons anförande men hade af sedermera vunna upplysningar kommit till en annan mening i afseende på det kunglig: apanagct, hvarföre han ville bifalla. Jonas Andersson fann nog skäl att spara på alla håll, om man ts landets förhållande i betraktande. Om någon mö lighet dertill finnes, så ville han försöka sådant, de det kunde vara skäligt. Men denna punkt är der som minst föranleder till nedsättning, och detta stånds ledamöter i statsutskottet hade så mycket mindre anledning att påstå en nedsättning på det kungliga apanaget, som ingen enda af något annat stånd yttrst sig derför. Han ville derföre förorda bifall. Rosenberg instämde. Sedan derefter Mengel sökt vederlägga de mot hans yrkande framställda anmärkningar, och Larsson samt Svenssån och Jöns Persson ytterligare uppträdt hvar och en för sin mening, uttalade sig vidare La Rasmusson för bifall samt Gross, Lundahl, Per Por: son och Johan Andersson från Elfsborgs län för nedsättningen. Genom votering, som utföll med 48 nej emot 47 ja, blef ståndets beslut, att konungens hofhållningssumma skulle bestämmas till 500,000 rdr, emot hvitket beslut nästan alla de tappande anmälde reservation. Två ja-sedlar kasserades såsom dubbla och en nej-sedel såsom märkt.