min person och mina tillgöranden. Lndas en beskyllning vill jag bemöta, den, att jag ej högt värderar geologien, och att jag ej kunnat uppfatta dess praktiska tillämpning på jordbruket. Till svar härpå torde det vara nog att upplysa, att det var jag, som, då frågan om de geologiska undersökningarne förekom i landtbruksakademien, under den inskränkta formen af ansökan om ett ringa statsanslag för deras påbörjande i Upsala län, först väckte frågan om, och sökte visa nyttan af att utsträcka dessa undersökningar till hela vårt land, och sedan, då denna fråga förekom i vetenskapsakademien, äfven der försvarade samma åsigter. Hvad den: allmänna afdikningsplanen beträffar, så försäkrar hr B. att han aldrig bestridt nyttan deraf — blott den icke blir allmän! Men just härom är ju frågan. Hr B. gillar den för Öland, Gotland, en del af Skåne, i flera delar af Westergötland, af Östergötland, af Nerike, af Dalarne och invid alla de större sjöarne; dertill gillar han den för de större sammanhängande, djupskåliga aflagringarne af våra vanliga leror, hvilka, enligt hr B:s egen uppgift, finnas ! nästan alla Sverges provinsern. I sin sista artikel utsträcker hr B. sitt medgifvande till de stora och mera plana aflagringarne af våra vanliga leror, samt ytterligare till de stora sandfält med ringa fall, som stundom omjatta en eller flera socknar och ofta innesluta vattensjuka, af mer eller mindre förmultnade sjöoch mossväxter betäckta fördjupningar, med ett ord: till alla de lokaler, hvarest många viljor måste förenas för att få ett nödvändigt gemensamt aflopp, och der sjelfva undersökningen derom länge kunde fördröjas,. Hvad tycker nu läsaren om denne motståndare till en allmän afdikningsplan? — Först lemnar han blott flötsformationerna och de djupskåliga lerornav — om hvilka senare han. dock erkänner att de finnas i nästan alla Sverges provinser, — öppna för den påträngande fienden; sedan retirerar han ett stycke till och uppgifver äfven de mera plana aflagringarne af våra vanliga leror och de stora sandfälten med ringa fall, och slutligen de a förmultnade sjöoch mossväxter betäckta fördjupningarn, bvilka i dagligt tal kallas. kärr och mossar. I fullkomlig likhet med hvad som brukar inträffa med en slagen armå, försöker han nu endast att hålla sig i de trän9re dalsångarnen, sedan han lemnat hela landet öppet för fienden. Det vore grymt att vilja utdrifva honom derifrån. Jag lemnar honom således der, och hemställer blott till hvarje tänkande läsares bedömande, huruvida, när nyttan och nödvändigheten för hela vårt land af en allmän afdikningsplan nu ändtligen äfven af hr B. (ehuru på en omväg) är erkänd, man borde tillvägabringa ett ofullständigt arbete och lemna luckor i de hydrografiska kartor, som kunna komma att upprättas, blott för att här och der trängre dalgångar, förekomma, i hvilka man väl kan se hvad väg vattnet skall taga — och hvilket hr B. tror vara allt som behöfs — men hvilkas lutning och affall är lika angeläget att känna, om man skall kunna bedöma möjligheten att genom dem afleda vattnet, och hvarföre det är nödvändigt att äfven dessa afvägas. Vidare påstår hr B. att jag förbisett alla de ekonomiska skälen, och insinuerar att jag är en af dem, som gillar principen att begära så mycket, lemnande åt rikets ständer att nedsätta beloppet. Jag får till svar härpå förklara, att det är min fasta öfvertygelse, att landtbruksakademien aldrig i något fall, och således icke heller i detta, begärt större anslag än hvad som nödvändigt erfordrades om arbetet skulle kunna fullbordas så hastigt, att äfven närvarande generation kunde deraf få nytta. För öfrigt måste bedömandet om ett anslag är stort eller litet bero dels på omfattningen och vigten af det föremål, hvartill det skall användas, dels ock på företagets produktiva eller improduktiva beskaftenhet. — Nå väl! Regeringen utgaf, för nära 30 år sedan, omkring 24.000 rdr bko för uppgörandet af en afdikningsplan och verkställandet af sjelfva afdikningen i Skaraborgs län, med den verkan, att sedan dessa så kallade stora kronodiken blefvo upptagna, länet aldrig lidit någon så stor missväxt, att — såsom förut ofta inträffade — det behöft anlita staten om understöd. Om hr B. då fått yttra sig, skulle ban säkert tadlat både landshöfdingen i länet. som föreslog, och regeringen, som beviljade anslaget, för det de förbisett de ekonomiska skälen,. Men jag vädjar tryggt till hvarje tänkande man att afgöra hvilket som här var mest ekonomiskt: antingen alt gifva ut eller spara? Dessa 24.000 rdr bafva sannolikt redan inbringat en eller annan million. Hvad som då skedde i en del af ett län, kan och bör ske öfverallt i hela vårt land; men för att kunna företaga ett så stort och omfattande arbete med nödig kännedom både om det bästa sättet och om de medel, som dertill behöfvas, fordras en allmän afvägning med nivellementsprofiler och hydrografiska kartor. Utan dessa skall man, såsom tyvärr oftt förr skett, handla utan plan och system, och sålunda genom en i otid använd sparsamhet sannolikt nödgas gifva ut dubbelt, och det oaktadt få arbetet illa utfördt. Hvad jag yttrat derom, att när och lyckade afdelning på det mest visat oriktigheten af hr B:shufv tående, en afdikning bör ske eller kan ske så, !en uppfyller sitt ändamål fanan geok pgiFöhr: B, Å Å n drunknat. a ästan alla våra vattenaftar va hitintills beklagligen skott ntan der ; saps (geologiens) ledning. — mm hafva våra förj: