Aftonbladet – 11 februari 1860, sida 2

I Jag skulle vilja bedja dig, bäste Charles, att alltid vara mycket god emot honom, och mycket skonsam på hans räkning då han icke är närvarande. Jag skulle vilja bedja dig att tro, att han har ett hjerta, som han mycket, mycket sällan afslöjar, och att det hjertat lider af djupa sår. Min dyre vän! jag har sett det blöda.n Det gör mig verkligen mycket ondt, sade Darnay helt öfverraskad, att jag kanske förfarit litet hårdhändt med honom. Jag hade aldrig trott honom om något sådant.s Min gode vän, det förbåller sig verkligen så. Jag fruktar att ban icke mer kan räddas; det finnes Knappast något hopp, att någon förbättring mer är möjlig i hans karakter eller lefnadsställning. Men jag är fullt säker på, att han är mäktig af goda saker och ting, af ädla, till och med af hjeltemodiga handlingar. N Hon stod der så skön i sin rena tro på denna skeppsbrutna varelse, att hennes man betraktade henne med ett slags helig beundran. Och, o min dyre vän! fortfor hon, i det hon slöt sig närmare till honom, lade sitt hufvud på hans pröst och såg honom bedjande i ögonen, kom ihåg huru !tstarka vi äro i vår kärlek, och buru svag han är i sitt elände l Darnay kände sig djupt rörd. Det skall jag alltid komma ihåg, älskade vän! Jag skall komma ihåg det så länge jag lefver. Han lutade sig ner öfver det lilla guldhufvudet, kyste de rosiga läpparne och slöt henne i sin famn. Om någon enslig vandrare på de mörka gatorna då skulle kunnat höra henaes oskyldiga förbön, kunnat se de tårar af ömt deltagande, som hennes make bortkysste från dessa blå ögon, strålar. de af kärlek ull honom — så skulle han säkert hafva utropat: Gud välsigne henne för hennes ölskliga medlidande I (Forts.)