Aftonbladet – 11 februari 1860, sida 2

Sedan han gått, kom Darnay händelsevis under aftonens samspråk att yttra ett par ord om Carton, såsom ett märkvärdigt exempel på lättsinnighet och försoffning, Han talade om honom utan bitterhet, utan allt uppsåt att nedsätta honom, icke annorlunda än väl hvar och en måste göra, som såg honom sådan han sjelf visade sig. Darnay hade ingen aning om, att detta kunde göra något slags intryck på ban unga hustru; men då han, sedan man skilts åt på qvällen, befann sig ensam med henne uppe i deras våning, varsnade han på hennes panna det der gamla välbekanta intressanta uttrycket. Vi äro litet fundersamma i qväll? sade Darnay, i det han slog sin arm om hennes lif. Ja, bäste Chbarles, svarade hon, i det hon lade sina händer på hans bröst och såg på honom med en djup, forskande blick; vi äro litet fundersamma i qväll, emedan vi ha någonting på hjertat i qväll. Hvad kan det vara, min Lucie? Vill du lofva mig, att icke göra mig en viss fråga, om jag ber dig icke göra mig den frågan ? Om jag vill? Hvad skulle jag icke vilja lofva, min Lucie? Ja, det kunde han i sanning säga, med ena handen undanstrykande hennes gyllne hår från hennes panna, den andra hvilande mot hennes hjerta. Jag tror, bäste Charles, att den stackars Carton förtjenar mer undseende och aktning. är du för honom uttryckte i afton. Verkligen, mitt hjerta? Huru så? Det ör just det, som du icke får fråga mig. Men jag tror... jag vet... att så verkligen är. Om du vet det, så är det alldeles nog för mig. Hvad vore det du ville jag skulle göra mitt hjerta ?