Aftonbladet – 10 februari 1860, sida 3

till frukosten med sitt vanliga hvita skjortbröst och sina vanliga välsittande strumpor. Doktorn budades såsom vanligt, och kom nu för att frukostera. För så vida som det var möjligt att förstå honom utan -att öfverhoppa dessa fina och steg för steg fortskridande närmanden, hvilka, efter hvad Lorry väl insåg, erbjödo det enda trygga sättet att gå honom inpå lifvet, trodde doktorn i förstone, att hans dotters bröllop hade egt rum dagen förut. Vid en med flit framkastad häntydning på innevarande dag och datum blef han tankfull :och synbart orolig. Men i alla öfriga hänseenden var han sig så fullkomligt lik, att Lorry nu beslöt att genast förskaffa sig den hjelp han behöfde. Och det var just doktorn sjelf, som skulle förskaffa honom den. När derföre frukosten blifvit intagen, bordet afdukadt, och han och -doktorn nu voro på tu man hand, sade Lorry med en varm blick i sina klara ögon: Min dyre vän, Jag är särdeles angelägen att få böra er mening, i förtroende, beträffande ett mycket eget fall, som på det högsta intresserar mig — eget nemligen efter min ringa insigt; en man med er vidsträckta erfarenhet torde det förefalla mindre ovanligt. pe lyssnade uppmärksamt under det han kastade en blick på sina händer, som voro söliga efter hans sista arbete, och dervid såg helt förlägen ut. Han hade redan förut nägra gånger sett på sina händer. Doktor Manette, fortfor Lorry, i det han sakta lade sin hand på hans arm, det der fallet, som jag menar, har inträffat med en min synnerligen gode vän. Jag berer för all del, att ni måtte egna er synnerliga uppmärksamhet deråt och ge mig ett godt råd för hans skuld — och framför allt för hans