Aftonbladet – 9 februari 1860, sida 3

kunde rifva ned den fasta hägnaden och låta en sådan syndaflod af lidanden och oförrätter strömma in öfver den mognade skörden — denna hand, som hade gjort hennes själ för evigt så öde om ett fält, det man bestrött med salt. Jag ser henne öfvergå från den milda, med. förhoppningar uppfylda öch förlitande mön till .en skön, rodnande brud, en öm och kärleksfull hustru — men aldrig, ack, aldrig till moder! Denna Guds nåd blef henne icke förunnad; eljest skulle hon ej nu bära i sitt hjerta detta olycksdigra brännmärke: svartsjuka är djefvulen! En kort tid njuter hon den höga och djupa sällheten. Men så tycker jag mig 8e ledsnadt bos älskaren-husbonden, misstroende hos den unga makan, och ett moln höjer sig, i början belt litet och lätt, men det växer oupphörligt och blir alltmer mörkt och botande. Hon är på vakt, alltid på vakt, Hvarje vacker qvin-. na, som han låter sin blick dröja vid ett ögon-. blick, är fruktansvärdare för henne än en basilisk. Först alla qvinnor; sedan är en isynnerhet hennes dödligt hatade medtäflarinna. Han drifver gäck med hennes smärta; han skryter med sin makt; han visar henne andra, skönare än hon, som förlita sig på hans ord ch sträfva efter hans beundran och bifall. Han anser det för en bagatell att hvarje dag senomborra en hustrus hjerta med knappnålsstyng; hon dör ej af smärtan; — qvinnor, synnerhet gifta, äro tåliga. Tåliga? Ja, tåiga om de upphöra att ka; men der kärleken fortlefver — är sv ka djetvulen. Under dess svedande förtorka och vissna alla ömma och mi.da känslor hos qvinnan. Bland deras svarta lemningar och unler denna brinnande glöd växer och blomstrar ej mer än en enda växt, och denna planta är -hämnden ochdess frukt7är döden. Den växte och blommade fort ighennes li