Aftonbladet – 9 februari 1860, sida 3

fullt billiga i afseende å vissa. förslag från svensk side — låtom oss då handla högsinnadt och skilja på frågorna, sägande norrmännen rent åt, att de icke handlat rätt i den eller den saken, förnya vår begäran, om. vi bafva skäl dertill, och vädja till. deras bättre eftersinnande. Men, minå herrar! Jag påstår dristigt, att detta ord icke af oss blifvit uttaladt såsom ifrån redbara svenska till norska män höfves, utan snarare på ett sätt, som anstår icke karlar, tan gamla personer af det andra könet. Om det med skäl kan sägas, att Norge icke tillräckligt deltager med Sverge i försvarsverket, att norrmännen icke billigt lyssnat till vårt förslag angående transitorätt och att de icke heller. med välvilja gått oss till mötes i fråga om rätt till svenska domars verkställighet i Norge, så tror jag likväl och vädjar till hyar och en, som följt pressens förhandlingar, att dessa frågor icke blifvit lojält behandlade från svensk sida. Till. en sådan behandling måste nemligen, enligt den allmängiltiga regeln audiatur et altera pars-, höra, att skälen på både den ena och andra sidan hade blifvit upptagna och skärskådade. Men har väl den del af pressen hos oss, som uttalat missnöjet mot norrmännen, gått så tillväga i afseende å de nyssnämnda frågorna? Ingalunda. Af allt, som i de norska tidningarna varit refereradt från Storthingets förhandlingar rörande. dessa frågorna och innehållit motsidans invändningar samt skälen derför, har, åtminstone mig veterligt, ingenting återgifvits af den a TegskA pressen. En del af denna press har i stället endast i allmänna och merändels skärande ordalag talat om Sverges undfallenhet och Norges oförskämdhet, sålunda ställande sig sjelf på den ljusa och norrmännen på den mörka sidan. Och då detta under en längre tid den ena gången efter den andra blifvit upprepadt i en och annan tidning, är det då underligt om de känslor, ett sådant språk åsyftar att väcka, slutligen börja slå rot hos den del af allmänheten, som icke har tid att sjelf undersöka, till dess slutligen ett mer eller mindre allmänt sorl uppstår? Jag tror det derföre vara skäl att i sistnämnda frågor söka åstadkomma fullständig utredning. Dessutom bör det tagas i betraktande, att bland dem, som angående dessa ämnen yttrat sig i Stortbinget, har funnits mången, som päyrkat medgifvanden åt Sverge, ehuru der inträffat hvad som annorstädes händer, att de hittills stannat i minoriteten. Häruti ligger dock icke något hinder för samma frågors lösning i framtiden efter en ny framställning hos. ett kommande Storthing. Men utgången i detta afseende måste till stor del bero af behandlingssättet från vår sida. Härvid kunde jag nu visserligen stanna, men jag kan icke underlåta att tillägga några ord i anledning af den redogörelse för debatten inom presteståndet, som innehålles i ett par af gårdagens aftontidningar. I denna re-dogörelse förekomma, utom hr professor Carlssong redan omförmälda anförande, ett par yttranden, för hvilka man bör vara de värde talarne tacksam, emedan samma yttranden likasom in nuce innesluta större delen af de påståenden, hvilka i allmänhet blifvit riktade mot Norge, och hvilka det torde vara tjenligt att taga i närmare betraktande, just för att visa deras haltlöshet. Det är väl icke så alldeles vanligt att inom ett riksstånd upptaga och genmäla yttranden, som blifvit fäll inom ett annat stånd. Man har i sednare tider genom gemensamma sammanträden sökt afhjelpa bristen på samband mellan de särskilda stånden, men i frågor, som likt den förevarande röra äfven ett annat folk och äro af så brännande natur som denna, måste det vara tillåtet att äfven upptaga argumenter, andragna afrepresentanter med anseende och inflytande inom ett anniatstånd, helst man icke derföre behöfver nämna personerna. En mycket lärd ledamot af det högvördiga tåndet har afgifvit en mycket lärd afhandlinj om Norges statsrättsliga ställning och såsom hufvudsakligt motargument till de skäl, som blifvit hemtade ur Sverges och Norges oftentliga rätt, framträdt såsom en riddare för den gamla historiska skolan. I denna afbandling yttras bland annat följande: Vid bedömandet af den stats: rättsliga principen för den skandinaviska halföns union, bör man icke glömma, att detta förhållande (nemligen det, som grundades på Kielerfördraget) utgör denna unions utgångspunkt.. Och vidare: vAldrig har någon landvinning blifvit gjord, som inför folkrättens areopag vore mera Tättmätig än den ifrågarande, och aldrig har någon stat med mera högsintbet och moderation begagnat sin välfångna rätt än Sverge i afseende på Norge. Det förtjenar att äfven wid detta tillfälle erinra derom, att det första offentliga ord, Sverges och dåmera äfven Norges konung adresserade till sitt nya folk, nemligen proklamationen af den 8 Februari 1814, tillika nnehöll det konungsliga löftet om en konstitutionel regeringsform byggd på egen natioralrepresentation, förvaltning och sjelfbeskattsingsrätt; och redan den 22 Februari afsän1es med förslag dertill eh svensk kommissarie ill Kristiania. Detta historiska mementöaner jag innehålla en icke ovigtig lucka. Det ir nemligen kändt, att proklamationen af den 3 Februari 1814 icke blef satt och afsänd förr än man redan bade erfarit, ätt Norge vägrat antaga Kielertraktaten och förslarat sig för ett sjelfständigt rike; ooh det sar således ieke så stör spontaneitet hos den, som förnstaltade ifrågavarande beskickning, itt denna, såsom talaren Vvölat antyda, kan nses hafva varit följden af blött ett konungligt ädelinod. Menn, fortfar sedan talaren sjelf, sder 4 Kristiania) hade Nörges sjelf