Aftonbladet – 9 februari 1860, sida 2

det klockan i kyrktornet — som alla andra klockorna i Oldport äro ställda efter — hade slagit tolf, såg jag henne skrida långsamt framåt under träden, tills hon kom till den bara fläcken. Der satte hon sig ned och stirrade en timma, eller så vid pass, på den bländande :himlen. Derpå steg hon upp och gick tillbaka åt samma håll, hvarifrån hon var kommen. En hel vecka fortfor atmöosferen att vara i tilltagande glöd, men ändå kom det promenerande fruntimret alltid regelbundet på. slaget tolf. Efter den veckan fingo vi ombyte; en förskräcklig storm. brast lös och lemnade efter sig kämpande skaror af moln, hvilka upplöste sig i utomordentligt våldsamma störtskurar. Men regnet höll ej fruntimret inomhus. Hon var ute på promenaden, som vanligt; enda skilnaden var, att hon ej. satte sig på bänken, utan gick af och an. Under ett af dessa skyfall fick jag för första gången tillfälle att betrakta hennes ansigte. Jag satt vid det öppna fönstret i för-. maket (regnet kom från andra sidan), då hon kom gående förbi och tittade in. Jag delar ej den hos mitt kön vanliga villfarelsen, att ivar qvinna, som ser på mig, gör det med; någon vådlig afsigt mot mitt hjerta, eller att ett rättframt och vänligt uppförande är en illmarig snara, utlagd för att fånga min obetänksamma hand. Derföre drog jag mig icke hastigt undan när fruntimret gick förbi och såg in med ett par märxvärdiga ögon, utan jag såg på henne, förundrad öfver att hon promenerade i sådant väder. Hon stannade och tittade genom jernstaketet öfver den lilla parterren, rakt på mig. Då märkte jag att det ej mera i dessa märkvärdiga, stora öson fanns någonting som kunde förtrolla en mans bjerta: det promenerande fruntimret var ifrån förståndet. Intagen af medlidande, ropade jag till henne och frågade om -hon ej ville komma