Aftonbladet – 7 februari 1860, sida 3

Åh, herre, det ser ut: som om man aldrig skulle slippa er, svarade gubben med en bedröfligsuppsyn. Hu, hvad detär kallt! Farväl herre., Vänta, vänta, se der har du. Och jag räckte honom ett litet mynt, som jag på förhand hade framtaget; men hastigt stängdes porten, i det han stötte tillbaka min hand. Silfvermyntet föll rullande ned vid mina fötter. Gamle skälmo, tänkte jag, Don Quixote de la Mancha! Det tyckes som om man befallt dig att tiga; men du skall icke bedraga mig.o Jag föresatte mig att genomtränga denna hemlighet, hvilken den än måtte vara. För en stund visste jag icke hvartill jag skulle besluta mig. Slutligen bestämde jag mig för att fråga i byn hvem herrgården tillhörde och hvilka de i sjelfva verket voro, som hadeanländt dit, Jag ville på nytt återvända och icke komma tillbaka förrän jag genomskådat allt. Jag sade till mig sjelf; Min sköna okända skall väl någon gång lemna huset; jag skall då se henne på nära håll vid full dager såsom en lefvande qvinna och icke såsom en uppenbarelse. Byn låg ungefär på en mils afstånd, och jag ställde genast med hastiga steg min kosa dit. En känsla, som jag hittills icke erfarit. uppsteg inom mig oeh ingaf mig mod, och den friska, stärkande. morgonluften upplifvade mig äfven efter nattens sinnesrörelser. Tvenne från fältet återvändande bönder upplyste mig snart om allt hvad jag af dem kunde få veta. Egendomen, äfvensom byn till hvilken: jag ämpade mig, hette Michaielowsko; de tillhörde Anna Fedorowna Chlikof, enka efter en major; bon bade en ogift syster vid namn Pelagia Fedorowna Badaef; båda voro de gamla och rika, ochjtbebodde