Aftonbladet – 7 februari 1860, sida 3

börjadefskälla. Den okända spratt till, vände sig hastigt och gaf,-så snart hon märkte mig, med sitt ridspö hästen ett hårdt slag på halsen. Hästen gnäggade, stegrade sig, upplyfte på en gång sina båda framfötter och sträckte af i galopp. Mannen sporrade äfven sin gångare, och då jag några minuter efteråt gick ut är skogen, såg jag dem, behagligt gungande i sina sadlar, galoppera öfver fälten i det guldfärgade fjerran. e redo uti en annan riktning än den åt Michaielowscoö, Jag följde dem med ögonen. De försvunno snart bakom den kulle, som lätt aftecknade sig mot Synkretsens mörka linie. Jag stod ett ögonblick orörlig; — derefter vände jag mig hastigt om mot skogen och satte mig vid vägen med ögonen slutna och stödjande pannan mot handens. . Jag har märkt, att efter ett möte med okända personer behöfver man blott sålunda tillsluta ögonen för att deras drag genast skola återspegla sig i vår fantasi. Hvar och en kan besanna riktigheten af denna iakttagelse. Ju mera man känner en persons ansigte, desto. svårare är det äfven att föreställa sig det, de-sto mera sväfvande, är intrycket. Man ihågkommer det, men man ser det icke. Man: kan aldrig på detta sätt skåda sitt eget ansigte, Drageis obetydligaste detaljer äro väll kända, men man kan icke föreställa sig det hela. Jag satte mig således och betäckte mina ögon; strax såg jag min okända, hennes följeslagare, deras hästar och allt. Den unge mannens småleende ansigte framstod isynnerhet ända till hvarje af dess obetydligaste drag. Jag satt och betraktade det tills det förmör-kades och slutade med att upplösa sig i ett rödaktigt fjerran; hennes bild psvänn på sam-ma sätt och ville icke mera återkomma. Jag: uppreste mig. Nåväll sade jag till migX sjelf, nu återstår det mig att få veta deras: Namn. (Forts.)