Aftonbladet – 7 februari 1860, sida 3

Re mna se ST SÄS icke skogen genom de täta busksnåren, i hopp att få se någon tjäder med flaxande vingar yga upp derutur, jag rådfrågade oupphörligt min klocka; som bestämdt icke dugde till Någonting. AÄndtligen visade den på nio. Y är tiden inne, utropade jag med hög röst, och hade redan vändt om för att åter taga Vägen till herregården, då en präktig tjäder Snuddade tätt förbi mig, under det han slog Med vingarne; jag sigtade på den ståtliga fogeln och sårade honom Under vingen. Han öll icke genast, han reste sig tvärtom upp, riktade . sin flygt mot skogen, och sänkande 98 jemnt med marken, försökte han att höja 8 öfver de första asparne, som utgjorde en infattning till skogen; men snart försvagades 20, och hvirflande om ett par gånger, tumlade han ned i snåret. Att-afstå från ett sådant fynd hade varit oförlåtligt; jag skyndade mig i deti sårade fogelns spår och Inträdde uti den tjocka skogen. Efter ett par veonblick hörde jag ett svagt skri, åtföljdt af Arda vingslag; det var den olycklige tjädern Tom fäktade för att göra sig Tös från min hunds klor. Jag tog upp den och lade den uti min jagtväska; sedan reste jag mig upp och såg rundt omkring mig. Jag stannade likasom fastspikad på stället. kogen, i hvilken jag befann mig, var mycket tät, På ett kort afstånd slingrade sig en smal. väg, och på denna väg, till häst och sida vid sida, närmade sig min okända och Mannen, som hade ridit om mig på aftonen. Jag kände igen honom på hans mustascher. De redo steg för steg, tysta och hållande hvarandra i handen. Hästarne kråmade beagligt sina fina. halsar. Återkommen från min första bestörtning (jag kan icke gifva Något annat namn åt den känsla, som så häftigt bemäktigade sig mig), betraktade jag enne, Hvad hon var skön! Denna lysande