Aftonbladet – 7 februari 1860, sida 2

finnas ingalunda obenäget -— åtminstone lord Palmerston — att låta saken ha sin gång, påstås äfvenledes, samt att ett meddelande i ämnet från England till Frankrike redan i Juli månad egt rum, men hvilket lord Rusell tvekar att framlägga inför parlamentet, emedan sådant skulle störa den politik, som den nuvarande regeringen för sig utstakat, i fall parlamentet ger sitt bifall till handelstraktaten. Detta dilemma, i hvilket kabinettet sålunda lärer befinna sig, inses eller anas af oppositionen, som söker tillgodogöra sig detsamma för sina egna ändamål, och protester ha redan låtit höra sig emot den för engelska nationalstoltheten förödmjukande tanken, att regeringen skulle kunna gå in på att blottställa europeiska jemvigten för en och annan fördel, medgifven åt landets industriella intressen. Franske kejsaren, oroad öfver den vändning opinionen i England sålunda synes vilja taga, och öfver de följder sådant kunde medföra för,lord Palmerstons makt, säges ha i sinnet att hastigt nedtysta den franska officiösa pressens ordande i Savoyiska frågan, och man väntar i dessa dagar en artikel i denna riktning, I motsats till de artiklar i Pays och Pressen, hvilka ifrigt förordat Savoyens införlifvande, och framställt nämnde lands egna önskningar såsom gående i samma riktning, finner man i let i dag hitkomna Februarihäftet af Revue des Deux Mondes, följande åsigter i ämnet: Slutliga afgörandet af denna fråga måste i alla händelser öfverlemnas åt Savoyens eget folk. Frankrike skulle ej kunna åberopa nationalitetsprincipen -för att förstora sig sjelf på bekostnad af ett folk, som ville bibehålla sin personlighet, sin sjelfständighet, och som aldrig kunde förgäta, att det, ehuru nu försatt i en slags provinael ställning, likväl fordom förstått att i häfderna intaga plats af en nation och af en stat. Och man måste erkänna, att Såvoyen i närvarande stund alldeles icke synes vara hågadt att skänka bort sig åt Frankrike. Inom Savoyen har, i trots af. de påståenden, som gjorts i franska blad af andra ordningen, icke visat sig an nat än en separalistisk intrig, aldrig ett verkligt annexationsparti. En del af-det klerikala partiet, som gynnade de österrikiska intressena, hade i förtrytelsen öfver det italienska befrielsekriget, af hat emot de konstitutionella. institutionerna, inbillat sig, utan att sjelf riktigt tro deruppå, att en agitation för införlifvandet med Frankrike vore å bane. Under den i detta syfte. afgifna petition, Hvilken man i Frankrike falskeligen frambållit såsom ett uttryck af folkets önskningar, fann man ej tio i Savoyen kända namn. Detta var i sanning ganska besynnerliga vänner at! möta Frankrike! . Det är icke en gång säkert huruvida nu, efter våra tvister med Rom, dessa påfvedömets vänner förblifvit oss trogna; men visst är, att de oförsigtiga upp: maningarne inom vår officiösa press såra! savoyarderns patriotism och framkallat opinionsyttringar, hvilkas betydelse ej längre äl ptvifvelaktig. Savoyarderna vilja behålla sin historia och sina liberala institutioner.