Aftonbladet – 7 februari 1860, sida 2

lorade gig i den fria rymden omkring mig. Under några ögonblick var allt, som omgaf mig, genomträngdt af denna qvinnas röst; hvarje föremål dallrade ett återsvar och tycktes hafva uppfångat dess egendomliga timbre. Fönstret tillelöts i detsamma, och inom ett ögonblicks förlopp var huset mörkt. Då jag återvunnit min fattning, hvilket jag bekänner fodrade någon tid, ställde jag genast min gång längs trädgårdsmuren, närmade mig den tillslutna po:ten och stannade för att se öfver muren. Ingenting ovanligt syntes till på gården, endast att uti ett hörn under ett skjul stod en kalesch, hvars underrede var öfverstänkt med nu tilltorkad lera, som i månskenet antog en hvitaktig färg. Byggningen var stängd, och fönsterluckorna voro som vanligt tillslutna. Jag har glömt säga. att jag nu ej på omkring åtta dagar besökt Glinnoö. Bestormad af tvifvel och oro, vandrade jag nu under mera än en halftimma af och an längs muren och slutade med att tilldraga mig en ammal bandhunds uppmärksamhet, som, utan att skälla började att se e mig med ett eget ironiskt uttryck i sina till hälften slutna ögon. Jag förstod hans mening och aflägsnade mig. Knappast hade jag tillryggalagt en half verst ) förrän jag bakom mig hörde ljudet af hästhofvar. Några ögonblick derefter red en ryttare i starkt traf förbi mig: han vände sig hastigt emot mig, men brättet på hans hatt var så djupt nedtryckt öfver hans ögon, att det icke tillät mig se mera än en vacker mustasch och en krokig näsa, Han försvann genast uti skogen. — Der är han således, tänkte jag, och mitt hjerta började att klappa på ett sällsamt sätt. Jag tyckte mig hafva igenkänt honom. Hans ansigte påmindte mig verkligen om den man,som jag hade sett gå in genom lilla trädgårdsporten 1 Sorrento, En ( Rysk mil, f