Aftonbladet – 4 februari 1860, sida 3

folken genom närmare detaljbestämmelser i fTyttre och inre förhållanden dem emellan: gemensamma lagarför handel och industri, för representation utomlands och försvarsväsende m. m. — med ett orå genom reci proca skyldigheter och rättigheter 3 ömse sidor. Man behöfver end tänka på den olikhet, som råder i tullagstiftningen, samt det förhatliga faktum af en gränsbevakning, med alla dess förargelseväckande oordningar, mot Norge utefter hela gränslinien, för att finna en giltig orsak till ömsesidigt hat mellan de närmaste på båda sidor om fjeliryggen boendegrannarve. Man borde betänka, att man icke genom unioner endast på papperet kan grundlägga förtroende och vänskap mellan olika folk. Dertill fordras andra föreningsband, nemligen gemensamma intressen och fördelar samt gemensam fara. Af många skäl är således en revision af unionsfördraget, med hvad derti!l hörer och kan höra, af behofvet påkallad. Med lugn och oväld uppfattadt, torde ingen, det vare sig svensk eller norrman, förneka ödvändigheten häraf, såvida unionen framles, såsom hittills varit fallet, icke blott skall blifva cn pappersunion, utan en förening, fruktbripgande och välsignelserik för båda folken. Efter en långvarig hvila och, rent ut sagdt, likgiltighet bar nu detta ämne ändtligen bragts å bane. Det var att förmoda att deraf mycket väsen i första hettan skulle framkallas, men detta lägger sig nog. Efter insändarens öfvertygelse är emellertid nu båda folkens uppmärksamhet uteslutande riktad härpå, och med otålighet motses de resultater, hvartil! diskussionen härom må leda. För att emellertid nå en lycklig och efterlängtad lösning a denna fråga, fordras nödvändigt att pressen, såväl å svenska, som norska sidan, hvilken det i första rummet tillkommer att inverka på och leda de: allmänna meningarpe, med ovöll för sig reder saken, icke låter passionen eller på förhand fattade meningar förmå sig till uttalande af omdö : en, som vid första påseendet visserligen kunna synas rättvisa, men icke tåla vid en närmare, opartisk pröfning — och framförallt att pressen. eller åtminstone den del deraf, på.hvilken hufvudansvaret hvilar, ej förledes att bäilva språkrör för enskilda personers tycken eller sinsemellan framkallar en onyttig och till intet båtande personlig sstrid inom gemensamma läger. Det är ej tvifvel underkastadt, aft cke den bildade delen af norska folket änner den grannlagenhet, hvårmed den offentliga diskussionen 1 detta ämne, med ett och annat undantag, i allmänhet förts, och då den ållmänna opinionen inom Norge tydlig gifvit till känna den indigation, hvarmed årsiilliga norska tidningsartiklar, der till och med frågan om ståthållareskapet förklarats vara en casus belli, inom nämnde land mottagits, si bör icke den svenska pressen låta dylika förflugna och puerila utgjutelser förmå sig till r. pressalier, Detta vore under dess värdighe. I Nya Dagli t Allehanda bar man dock varit i tillfälle att se en och annan såda uppsats af en retad binatur. i ilvad sjelfva det omtvistade ämnet, ståthåll-reskapet, angår, synes denna fråga i och för sig sjelf vara af ringa betydenhet, Jå detta embete, utan att för Sverge medföra vågon verklig fördel, blott är en nagel i ögat norska nationen, hvarföre del gerna kan och bör försvinna. Denna fråga har endast fått sin betydelse i och genom sitt sammanhang med, det väckta förslny.t om en revision af unionsfördraget. Om ock förmenar att no rmännen istäthå! :trågan handlat egenmäktigt och mindre gr.nolaga, så må man dock se till, att man icke för en sak af mindre vigt sätter på spel ett större och betydelsefullare intresse, att man icke uppretar sinnena till att begå ovärdiga repressalier samt att man framför allt ej sätter passionen till does, der endast ett sundt och oförv:Hadt omdöme, yerklig sakkännedom och fuällkomlig ovald böra fälla utslaget. Till dessa reflexioner föranledes insändaren af den artikel, som återfinnes i Nya Dagligt Allehanda för den I Febr., med öfverskrift: Aftonbladets -omsadling i den norska frågano, och : som tidningen förklarar ha framkallats genom påstötningar: från landsorten. Insändarcea lemnar åsido, hvarifrån påstötningarn e kommit, men då han hör talas om omsadling., kan-han ej underlåta att tänka på profryttare och stallmästare. — Åtskilliga. uttryck och insinuationer i slutet af artikeln gifva ock stöd för en sådan tro. Att det varit i k innan det kom i påse, är säkert, men den säcken kommit ifrån landsorten, derlar insändaren, Artikeln må emellertid : kommit hvar som helst ifrån, så är den för soblyg att vara från landet och för ovårdad i språk och hållning att förskrifva sig direkte. från riksarkivet. Ins., som noga slit så väl Aftonbladet som Nya Dagligt AlIchanda på spåren i denna: fråga, har ej hunnt upptäcka någon ömsadling å Aftonbladets sida; t ärtom måste han för Aftonbladet vga sin aktning för den grannlagenhet och tion nämnde blad iakttagit, så väl i afec på bisaker som, sjelfva hufvudfrågan. ide blad uttalade först sitt bekymmer er: de uframkallade: förvecklingarne, som :t ansåg just under: närvarande tidpunkt ma högst otjenligt; vidare, sedan frågan kom under diskussion vid riksdagen och i mma. mån somiderigenom en äskad utredning. vanns, fanniman allid i tidningen, med bibehållande åf den först uttalade grundmeningen, åtskilliga uppsatser, der bladet vägde skälen för och emot samt sjelfständigt och på egen, botten. sökte reda för sig och andra ällningen — en verkligen aktningsvärd grundta. Attdetta ej hade sig så lätt, som Nya