Aftonbladet – 2 februari 1860, sida 2

krymåpt thop och ändtligen hotat med att blifva platt ingen. Under hvilket förhållande Helsingborgs borgmästare helt nyligen ien redan nycket omtalad och omskrifven kungörelse af stort allvar har inskärpt hos allmänheten nödvändigheten af att, på grund af kungörelsen den och kungörelsen den och kongl. brefvet det och det, vid afresa från Helsingborg vara försedd med passersedel, så kärt det hvarjom och cnom är att ej böta tjugofem riksdaler såframt nah är ståndspersonn, tio rdr så framt man tillhör den mindre lagkunniga allmogen. Skälet å borgmästarens sida är förträffligt, ty derföre är en myndighet till att den skall hålla lagens bokstaf vid makt, och denna sanning lider intet af den biomständigheten, att lagens bokstaf här tillika gäller så och så många hundra rdr för borgmästaren sjelf. Å andra sidan är emellertid hela denna passersedelskommers för den resande allmänheten en sådan skyhög befängdhet, att den civiliserade verlden väl knappast känner dess make, och eftersom en motion om upphäfvandet af besagde skattr, om jag ej misstager mig, just hvilar vid riksdagen, må man hoppas att den omsider af rikets ständer blifver en gång för alla upphäfd, såframt detta ej redan dessförinnan kan ske på annan väg. Den, som har aldrig så litet id6 om hvad trafiken för Danmark öfver Helsingborg vill säga, helst om sommaren, skall otvunget finna att passersedelstvånget medför alldeles oändliga olämpor. I Malmö utlemnas passersedeln tillika med ängfartygsbiljetten på det kontor, der denna sednare i förbigående köpes — å la bonne heure! — i Helsingborg måste man särskildt upp i staden till en så kallad passskrifvare för att erhålla den; har man händelsevis en gång icke tid att göra denna af väg, finnes det ingen möjlighet för den resande att bli af med sin borgmästaretolfskilling, och ångbåten får då ej heller Iof att mottaga mig vid, jag tror, 75 rdr riksmynts ansvar. Nu inträffar det om sommaren hvarenda vacker dag, att jag om morgonen går ner till hamnen för att njuta af den sköna utsigten; ångbåten ligger färdig att löpa ut; en god vän står om bord och vinkar: Följ med till Helsingör, tag dig en liten spatsertur till sjös! du kan vara tillbaka med middagsångbåten., Jag önskar intet högre, men — passersedeln! En himmelsk afton står jag åter på hamnkäen och ser en familj af mina bekanta fär-dig att afgå till Marienlyst, der det är konsert och derefter bal champötren. Familjen i fråga räknar bland sina yngre medlemmar en underskön adertonårig tärna, för hvilken mitt hjerta i hemlighet klappar med 250 slag i minuten. O, bur gerna jag ville vara med på denna trefliga tur! Ett konungarike för en passersedell Omöjligt! Jag har i Danmark en brinnande affär, jag har blifvit kallad från landet pr telegraf och staffett, jag har sprängt mina hästar för att hinna ner till ångbåten, — men jag har glömt passersedeln. En husar med blixtrande svärd visar mig tillbaka, jag har för 12 skilling förlorat 100.000 rår. Jag ilar till borgmästaren. Han uppläser för mig kongl. förordningen af den 18 Februari 1768 och bjuder mig en cigarr. Men allt detta är icke nog. Jag begifver mig, jemte hundratals andra under årets lopp, från Helsingborg till Malmö via Köpenhamn, — det är numera den vanliga routen för alla, som hafva att göra resor mellan dessa båda skånska städer, emedan den både köstar mindre, tar mindre tid och är långt beqvämare än öfver land. Angfartyget uppehåller sig vid Köpenhamns brygga endast några minuter, för att afsätta och intaga passagerare, men det har varit i utländsk hamn. Af denna anledning måste jag äfven i närvarande fall, ehuru jag, heligt lofvar att sitta helt lugnt i fartygets matsalong och äta min hummer, medaa ångaren ett ögonblick pustar vid Qveesthusgaden, i Helsingborg uttaga min passersedel och bevala min skatt. En resande kan sålunda med ångbåt under intet vilkor gå från Helsingborg till Malmö eller, omvändt, mellan tvenne inrikes städer, utan att gifva den ena eller andra stadens vederbörande myndighet sin tribut. Man kan resa landvägen, så slipper man; men till sjös — ogörligt! Jag har icke på långt när uttörst detta. ämne, så bottenrikt på komplett galenskap, och jag har blott omnämnt några af de otaliga löjliga förvecklingar, men äfven allvarsamma förargligheter, hvilka medfölja detta medeltidssystem. Om jag ej misstager mig, har äfven Helsingborgs nuvarande borgmästare sjelf en lefvande känsla af systemets oefterrättlighet och önskar för egen del intet högre, än att denna lilla svenska Öresundstull måtte på ett eller annat sätt blifva för samtliga vederbörande kapitaliserad; det är då måhända endast för att genom sakens drifvande till dess ytterligaste absurditet påskynda en förändring hirutinnarn han på nyåret har tagit lagsens svärd i sin hand och satt den ofvannämnde husaren, Hkaledes med bart svärd i handen, nere vid ångfartygsembarkaderen. Om passtvångets upphäfvande i Norge. Tvråga han gaNAaR mwåR Bu sak ÄR KR