Aftonbladet – 1 februari 1860, sida 1

ker hopträngdt till en liten mörk strimma. Så förborgar sig en hel verld, med all sir storhet och litenhet, i en tindrande stjerna. Och liksom det blotta menskliga vetandet förmår sönderdela en ljusstråle och taga reda på hans beståndsdelar, så torde högre andar ega förmåga, att i det svaga ljus, hvarmed vår lilla jord lyser på fästet, läsa hvarje tanke och hvarje gerning, hvarje last och hvarje dygd, som egendomlig tillhör och betecknar hvarje på henne lefvande ansvarigt väsende. Makarne herr och fru Defarge anlände under en stjernklar himmel i postvagn till en af den franska hufvudstadens tullportar. Der gjordes nu den vanliga halten vid vakthuset, och de vanliga lyktorna utkommo till förrättande af den vanliga visitationen. Vinskänken Defarge steg ur: ty han var bekant med en och annan af soldaterna der, äfvensom med en af polisbetjenterna. Den sistnämnde var hans synnerligen gode vän, och de omfamnade förtroligt hvarandra. När Sankt Anton åter hade mottagit herr och fru Defarge under sina vingars skugga, och det äkta paret vandrade i smuts och skymning utefter de välbekanta gatorna i den stadsdelen, sade fru Defarge till sin man: Nå min vän, hvad hade polis-Jacques att förkunna ? Inte mycket i qväll; men han sade mig allt hvad han visste. De ha legt en ny spion Hå vårt qvarter. Det torde nog vara fler — det kunde han icke så noga säga — men en hade han reda på. Ja sån, sade fru Defarge, i det hon med jen lugn affärsmin litet uppdrog ögonbrynen, jag måste då inregistrera honom. Hvad heter karlen? Det är en engelsman. Så mycket bättre. Hans namn ? Barsad, sade Defarge, med franskt uttal