Aftonbladet – 1 februari 1860, sida 1

ledde till den ort, hvarest den mördade markisens slott stod, och lyssnade på huru det susade i träden. Sådan ledighet hade nu stenansigtena att lyssna på susningen i träden och springbrunnens plaskande, att de 1iå hampspökena från byen, hvilka, stadda på jagt efter några örter, som kunde duga till föda, och några torra grenar, som kunde duga till bränsle, kommo i närheten af den stora stensatta borggården och terrassen, hade fåttisin hungriga inbillning, att stenansigtena hade antagit ett förändradt uttryck. En sägen gick nu omkring i byen — hade der en blek och kuslig tillvarelse, liksom folket hade — att, i detsamma som knifstygnet inträngde i markisens hjerta, ansigtena förvandlades från högfärdiga ansigten till vreda och sorgbundna ansigten; äfvensom att, när den der dinglande skepnaden upphissades fyratio fot högt öfver brunnen, de förvandlades igen, och nu buro ett uttryck af tillfredsstäld hämndlystnad, hvilket de allt hädanefter skulle behålla. På stenansigtet midt öfver det stora fönstret på markisens sängkammare, hvarest mordet föröfvades, förmärktes nu på stennäsan två fina gropar, hvilka hvarenda själ kände igen; och ingen förr i tiden hade sett; och vid de få tillfällen, då ett par tre trasiga bönder vågade sig fram ur hopen för att som hastigast koxa på den förstenads nådig markisen, hade ett knotigt finger knappast ett ögonblick pekat på honom, förrän de alla, betagna af ei panisk fasa, hals öfver hufvud skyndade tillbaka bland mossa och löf, temligen lika de mera lyckliga hararne, som der funno något att äta. Slott och koja, stenansigte och dinglande skepnad, den röda fläcken på stengolfvet och det rena vattnet i bybrunnen — tusentals tunnand åker och äng — en hel fransk provins — hela Frankrikes land och rike — allt detta åg der nu hummel om dummeli nattens mör