Aftonbladet – 31 januari 1860, sida 2

om brunnen skulle plaskat isamma ton. Slutligen, söndagsnatten, sen hela byn gått till sängs, kommer det soldater marscherandes ner från kurran, och det skräller af deras musköter på bygatan, när dåm gör för fot gevär. Timmermän sågar, timmermän hamrar, soldater skrattar och sjunger; när nu sola går opp, mina herrar, står der en galge, fyrti fot hög, och förderfvar allt vatten i brunn. Väglagaren blickade genom snarare än uppåt det låga taket, och pekade liksom han såge galgen någonstädes uppe i skyn. Allt arbete afstannar, alla samlas vid brunn, ingen föser kritturen i vall, korna står der och gapar med de andra. Vid middagstiden dundrar trummorna. Soldaterna har marscherat tillbaks till kurran om natten, och nu kommer han midt bland soldaterna. Han är bakbunden just som förut, och i munnen pån bar dåm satt en stor kafle, som dåm också dragit hårdt åt med ett rep, så att det just såg ut som om han skrattade. . Berättaren sökte göra detta åskådligt dermedelst att han med båda tummarna drog mungiporna ända upp mot öronen. ; Högst opp på galgen sitter knifven med spetsen i vädret. Der hänger dåm honom, fyrti fot högt — och låtern hänga der och förderfva vattnet. De stodo och sågo på hvarandra, under det han begagnade sin blåa mössa att torka sig med i ansigtet, i hvilket minnet af det ohyggliga skådespelet hade framkallat svettdroppar. Det är för hiskligt, mina goda herrar! Hur kan qvinnor och barn hemta vatten der! Hvem kan stå och språka om qvällarna under en tocken skugga? Under henna, säjer jag? När jag gick från byn i måndags afton Just som sola gick ner, och såg mig tillbaks från backen, så låg den skuggan ackurat öfver körkan, öfver qvarnen, öfver kurran — ja liksom utefter hela jola — det var för underligt, mina goda herrar ! Den hungrige karlen bet sig i fingret i det han såg på de andra trejjoch detta finger