Aftonbladet – 31 januari 1860, sida 2

Fortsätt dån, sade Defarge. Nå väl, å andra sidan hviskar dåm vid brunn, återtog landtmannen, att dåm skickat nern till våran ort för te bli aflifvader här, och att det är fullsäkert att han ska bli aflifvader. Och så hviskar dåm också att för det han tagit lifve af nådig herrn, och för det nådig herrn var en far för sina underhafvande, så ska han afrättas som fadermördare. En gammal bonde säjer då vid brunn, att dåm ska sätta knifven i hans högra hand och bränna oppna midt för hans ögon; att dåm ska skära hål i armarna och bröste pån, och hälla sjudhet olja, och smält bly, och het tjära, och vax, och svafvel i såren, och te sluts ska dåm slita söndern, lem från lem, med fyra starka hästar. Den der farsgubben säjer, att allt det der gjorde dåm sannfärdligen med en fånge, som bade försökt att sticka ihjäl kung Ludvig den femtonde, Men hur kan jag veta om ban inte ljög? Jag är ingen lärder man, jag. Hör på ännu en gång, Jacques! sade mannen med den aldrig hvilande handen och den snåla blicken. Den der fångens namn var Damiens, och allt det der verkställdes på ljusa dagen och på öppna torget i hufvudstaden Paris; och ingenting väckte så stor uppmärksamhet bland den stora hopen af åskådare som att der se närvarande en så stor skara af de finaste och högförnämaste damer, hvilka med den största ifver och uppmärksamhet sågo på alltsammans ända till slutet — ända till slutet, Jacques, och det slutade icke förrän på sena aftonen, då hästarne hade slitit af honom en arm och ett ben, och han andades ännu! Och allt detta skedde... Hur gammal är du? Fem och trettin, sade väglagaren, som såg ut att vara sextio. Det skedde då du var öfver tio år gammal; du skulle kunnat ha sett det. : Nog! sade Defarge med bister otålighet. Länge lefve djefvulen! Fortfar! Nåväl; somliga hviska så, somliga så; ingen talar om nånting annat; det var just som