Aftonbladet – 27 januari 1860, sida 2

hon att en stor förändring hade föregåt! deruti. Mår ni icke väl, herr Carton ? Nej. Med det lefnadssätt jag för, kan man icke må väl. Det är ett uselt lif på allt vis.n : Men är det icke — förlåt migt frågan kom af sig sjel på mina läppar — är det icke synd att lefva ett sådant ie2 Det ska!l Gud veta! Det är både synd och skam. Hvarföre då icke öfvergifva det? I det hon nu åter såg på honom med en vänlig blick, blef hon både öfverraskad och häpen vid att se att tårar stodo i hans ögon. Det var tårar äfven i hans röst, då han svar rade: Det är för sent nu, Jag blir aldrig bättre än jag är. Jag kommer endast att sjunka djupare och bli sämre, Han stödde en armbåge på hennes bord och betäckte ögonen .med handen. Bordet darrade under den tystnad som nu följd . Hon hade aldrig sett honom i en sådan sinnesstämning, och var ytterst förlägen. Han visste att hon så var, utan att han bade sett på henne, och sade: På Förlåt mig, förlåt mig, miss Yanettet Ni är oförberedd... ni vet icke hvad jag ville säga er, Får jag tala? Ax Om det kan göra er något godt, hr Carton, om det kan bereda er någon lättnad, så skulle det göra mig en verklig glädje.n ; Gud välsigne er för ert älskliga medlidande I s 5; Han tog efter en liten stund handen från ögonen och talade med stadig-röst: Frukta ej för att höra mig. Blif icke rädd för ehvad jag kan komma att säga, Jag är såsom en menniska, hvilken dött i sin ungdom. Med min lefpad är det förbi,