Aftonbladet – 27 januari 1860, sida 2

Jag skall aldrig göra minsta anspelning derpå. Om jag vore död, kunde ni ej vara säkrare för det, än ni bädanefter är, I min dödsstund skall det vara mig ett heligt minne — och jag skall tacka och välsigna er för, att min sista bigt gjordes för er, och mitt namn, mina lyten, mitt elände funno: en anspråkslös plats i ert hjeria, Måtte för öfrigt frid och lycka der alltid bol 5 Han var så olik hvad han annars alltid visat sig vara, och det var så sorgligt att tänka, huru mycket godt och ädelt hos honom gått förloradt, och huru mycket deraf han ännu dagligen hos sig nedtystade och förqväfde, att Lucie Manette grät bittert öfver honom der hän stod och såg på henne, lj Lugna er, miss Manette, sade han, jag är ej värd en sådan känsla. Om en timma eller par skola föraktliga stallbröder och usla vanor, hvilka jag föraktar, men öfverlemnar mig åt, göra mig mindre värd dessa tårar, än den störste usling, som stryker omkring på dessa. gator, Lugna er! Bry er.ej om mig! — Inom mig sjelf skall jag dock mot er alltid vara densamme, som jag nu är, ehuru i det yttre likadan som ni förut sett mig. Min enda, sista bön till er är, att ni måtte tro mig om det. (Fort:.) — — 2