Aftonbladet – 26 januari 1860, sida 2

lyftande och smakförädlande intryck hos enhvar, som ännu icke hunnit blifva blaserad af de öronkittlande effekter och de pajazzo-1 artade upptåg, hvilka återfinnas i vår tids ultrageniala eklektikers instrumentering. utan som j ännu hafva sinnet öppet för d:t enk-!t sköna, Cet sköna utan påfågelsfjädrar och a böl-j ler och bång! Hr Walin, som var vid särdeles guu sv spositioa, återgaf denna aria på ett värdigt sätt, vittnande om att sångaren inträngt i kompositionens anda, och deltog jemte mll Walin i en duett ur Paörs mest berömda opera, Agnese, hvilker duett genom dess egendomliga melodiska behag gafen angehäm erinran om de flera nummer ur semme mästares opera Sargino,, som hr Walin på sin konsert sistlidne år skänkte oss nöjet att 1å höra. Duetten utfördes på ett synnerligen vårdadt sätt och lemnade mll Walin ett nytt tillfälle att utveckla en sannt musikalisk smak. Vidare sjöngs af mll Röske och hr Walin en briljant duett ur Rossinis Semiramis, hvari mli Röske i allmänhet lyckades väl med de svåra och halsbrytande ruladerna. Den härstädes ett par gånger tillförene gifna Scena del miserere ur Verdis Il Trovatore hafva vi redan haft tillfälle att då närmare omtala, och vilja nu blott nämna, att solopartierna gåfvos med mycken liflighet och friskhet ai mll -Andree och hr Strandberg, :som blefvo framropade ett par gånger, hvarefter till och med några mindre billiga dacaporop förspordes. Violinisten hr Jean Meyer, som efter en Åerårig bortovaro hit återkommit, spelade en concertino (op. 110) af Spohr, kallad Sonst und Jetzt, hvilken, jemförd med flera andra af. Spohrs violinpjeser, måbända icke intager något af de mest framstående rummen. Hr Meyer, hvars spel alltid utmärkt sig för kraft och hflighet, har utan tvifvel gått mycket framåt i konstutbildning sedan han här sednast uppträdde och icke minst i hvad Iedighet och en viss 6lan i stråkföringen beträffar. Konsertens andra afdelning utgjordes! al Beethovens D-dur-symfoni, en af mästarens mest klara och så att säga homogena skapelser, slutande sig i det failet måhända närmast till hans symfonier i A-dur och B-dur. Knappast skönja vi här ett spår af dentrotsige, himlastormande titanen, som ryter och gränjar i det dånande, fraggande svallet af C:moll symfoniens mäktiga tonvågor. Icke heller är det den hopplöst sörjande enslingen, den i sträfvandet att återvinna en förgången sällhet och glädjö sina sista krafter uttömmande dystre grubblaren, sådan Beethoven framstår i sin sista, stora, om möjligt ännu mera i psykologiskt än i artistiskt Hänseende märkvärdiga: -D-moll-symfonimed slutkören ur Schillers Die Freude. Den frid och glädje, som tonskalden i sistnämnda symfoni sträfvar att återvinna, fastän förgäfves — eger han deremot ännu qvari D-dursymfonien,, och i rikaste mått, derom synes oss denna symfonis alla satser, om än på olika sött, bara ojäfaktigt vittne, men skönast och hberrligast framförallt i det underbara andantet, hvari skaldens genius, helt och hållet öfverlemnande sig åt fantasiens ingifvelser, tyckes vallfärda i de rymder af evig klarhet, som inga Jordens töcken skymma, och dit, vid åbörandet af hans toner, han star oss med sig på sin himmelsfärd från små bekymmer och från dagens flärd. Symfonien, som af kongl. hofkapellet gafs med en utmärkt precision och omvårdnad, vann ett lifligt erkännande. Konserten, som börjades med Mendelssobns smakfulla ouverture till Heridernan, slutades med sextetten, sista aktens final, ur Don Juan, sjungen af mll:ina Andråe, Röske ocb Walin samt hrr S randberg, Walin och Will-man. Man har varit af olika tankar om buruvida denna sextett, som här blott någon tid gafs tillsammans med operan, bör vid dennas. uppförande utgå eller bibehållas. Några påstå, att hvad en kompositör. en gång diktat icke bör ifrån hans verk borttagas, framför allt när kompositören är Mozart; andra åter vilja, med stöd af den tveksamhet, somliga tala. till-och med om ogillande, som Mozart sjelf under en senare period lärer yttrat med afseende på sexte tens bibehållande, att densamma bör utgå. Säkert torde vara, att, hvad: helst som äfven skulle kunna åstadkommas efter en sådan final, som Mozart diktat till Don Juans fall, det alltid vid sidan deraf måste mer eller mindre förblekna, hvilket: emellertid icke hindrar att den vackra sextetten för mången torde vara välkommen efter de väldiga, skakande tonerna ifrån en annan: verld än de lefvandes. Utan tvifvel ville Mozart i denna 8extett, måhända mindre till följd af konstens gamla fordran att efter sorgens och förstörelsens härjningar låta ljusare NYeT framskymta, än fastmera af sitt eget milda hjertelags ingifyelse, skapa ett försonande och mildrande element, hvari de föregående stormande lidelsernas. oro och det mäktigt gripande tragiska intrycket af Don Juans undergång upplöste sig i en fridfull, harmonisk samklang. Konserten var icke så talrikt hesökt sor flertalet af programmets nummet och äfven utförandet hade gjort den förtjent af att Vara. — Uti Hugenotterner hafva fm: Andree och hr Strändberg alternerat med mill Röske och hr Richard i utförandet af Valentines och och Raoul de Navgis partier. M:ll Andree har återgifvit Valentine med godt musikaliskt