Aftonbladet – 25 januari 1860, sida 2

derar jag studiet af Spohrs verk med största värma, ty de äro i hvarje annat afseende förträffliga mönster. Seyfried, i Brockhaus Konversationslexikon (9:de upplagan) säger: Spohr är en af de största nu lefvande tonkonstnärer och tonsättare. Han har skänkt oss flera samlingar af sköna visor vid fortepianot samt oratoriet: Yttersta domen, m. m., väckte under kongressen i Wien såsom kapellmästare (an der Wieden) stort uppseende, och skref här sin snillrika opera Faust m. m. Operan Zemire är uppfylld af det djupaste, mest rörande uttryck, och i Jessonda höra vi Spohrs ädla man6r på det mest gedigna sätt utbildadt. Spohr har för öfrigt genom oratorierna Die lezten Dinge 2) och Frälsarens sista stunder jemväl stadfästat sitt rykte såsom mästare i den andliga musiken. Spohr är en af tidens förtjenstfullaste harmoniker och fjettrar städse genom sin modulation och flytande stämföring. C. Marz säger: Spohrs fader tillhöll sin son i ungdomen att med flit egna sig åt vetenskapliga studier. Deraf sonens höga humanistiska bildning och öfverhufvud orsaken hvarföre han, som en koryfå, stod så mycket högre, än så många andra sin tids tonmästare. Ingen annan violinist egde Spobrs exempellösa renhet, färdighet, bestämdhet och säkerhet, ingen denna stråkens i sanning beundransvärda kraft och själ, ej heller denna stora mångfald i föredraget, denna värdighet, innerlighet och ljufhet. Spohr mäktade inanda hvarje enskild ton betydelse. Dertill kom hans djupa kontrapunktiska lärdom och hans förmåga att intränga i de mest olikartade tonsättningars anda. Alla dessa, så sällan förenade goda egenskaper höjde Spohr till en konstnär, hvars like Tyskland tillförene icke känt Det var en obeskriflig njutning, att höra Spohr spela duetter med sin första hustru, hvars föredrag på pedalharpan var ganska utmärkt. Äfven i utlandet (i Italien, England, Frankrike och Ryssland) väckte konstnärsparet den högsta beundran 3). Spohrs hufvudkaraktersdrag såsom tonsättare uttalar sig i en viss adel oeh en inspirerande höghet. Hans ädla sätt förnekar sig aldrig. Det är just detta drag, hvilket, genomströmmande Spohrs hela konstnärslif, i allvar och värdighet ställer honom närmast intill Mozarts sida. Ty öfverallt uttalar sig längtandet efter någonting öfverjordiskt. Endast Spohrs böjelse, att låta all sin tonsatsuppträda liksom i salig hänryckning, så att derigenom hans samtliga arbeten erhålla en för mycket nära beslägtad färggifning och för mycket likna hvarandra — endast denna egendomlighet kan möjligtvis ogillas hos Spohr. Men i alla fall tillhör han sin tids största virtuoser och lika säkert dess mest begåfvade tonsättare. Äfven som personlighet och värdig karakter står Spohr på ett så högt trappsteg, att man endast med stor aktning kan skåda upp till honom. tillhör tyska Boorer yppersta prydnader. Rochlitz skrifver i Leipzigs Allg. musikal. Zeitung: Spohrs violinspel skänkte Leipzig en så hänrycAlles in der Welt lässt sich ertragen, Nur nicht eine Reihe von schönen Tagen. 2) Marx kallar denna tondikt voförlikneligt skön. 3) Spohr var tvenne gånger gift. Andra hustrun spelade utmärkt väl fortepiano, och äfven henne belodsagade Spohr synnerligen gerna medjviolinen.