Aftonbladet – 24 januari 1860, sida 2

alla dessa jemförelser passa bättre än Spohrs förliknande vid Schiller. Utan att besitta Shakespeares dramatiska kraft, ega Schillers sceniska arbeten (och Spohrs tonsättningar) dock en ådra af ädla metaller, rik i trots af vilka andra: författare som helst. Schiller öraktade att, såsom t. ex. Göthe, i sina skrifter inblanda orena elementer och cynismer. Nå väl! samma förakt för musikaliska nedrigheter genomglödde Spohr, äfven då han dermed kunnat anslå på mobben i fina svarta frackar, såsom den kallas af Heine. Bör dylikt icke erkännas? Bör det icke så mycket mera vördas, då den man, om hvilken bär talas, sjelf var virtuos, hvarmed vår tid ju dock egentligen menar: hexmästare och lindansare? Men alla dessa, den äkta konsten nedsättande benämningar förtjen.ade Spohbr icke. Eburu en stor, ja en tid bortåt Tysklands allrastörsta violinspelare, höll han sig dock obesmittad ifrån alla toma, intet sägande konstmakareplattheter. Aldrig förvred han i fadda variationer en helig melodi till karrikåtur. Fastmera skref han konserter, i hvilka hans violin. visserligen utgjorde hufvudstämman, men dock aldrig förförde mästaren. att nedsänka sig till pajazzo. Äfven i konserterna bjöd Spohr på sak, på skön, värdig poesi. Man påminne sig blott den konsert, som kallas Sångscen,, öfver hvars någorlunda goda utförande ännu vår tids bästa violinspelare äro stolta och väl må vara stolta. Såsom Spohr sjelf torde emellertid ingen enda efter honom uppträdande violin-mästare vara i stånd att utföra denna sångscen. Ej heller kan någon af de yngre fullkomligen i la Spohr utföra hans nonetto, för 9 särskilda instrumenter, denna tonsättning, med hvilken Spohr först uppträdde i Paris. Det var vid detta tillfälle, som, sedan Spohr spelat endast några få takter af första violinstämman, Buillot, Frankrikes dåvarande ypperste violinist, ej utan synbar-rörelse, utropade: Så kan ingen enda fransman spela. (Fortsättning följer.)