Aftonbladet – 23 januari 1860, sida 2

Den tillfredsställese, hvarmed Napoleons bekanta bref till påfven i allmänbet helsades af det för Italiens sjelfständighet intresserade Europa, har icke visat sig så helt och hållet oblandad, till följd af det i berörde bref gifna löfte att i utbyte emot medgifvanden från Roms sida hos de stora makterna utverka en garanti för återstoden af der heliga stolens ;talienska besittningar. Detta betingande framkallade genast en protest från engelska ministörens organ Morning Post, oct veckotidningen Economist har äfven häråt egnat en artikel, hvaruti klart visas vådorna af en dylik åtgärd. Sistnämnde blad yttrar sig derom på följande sätt: Man kan näppeligen för högt uppskatta den omätliga fördel, som skulle tillförsäkras Italien derigenom, att en stark centralstat, på en gång oberoende och konstitutionel, blefve bildad på nämnde halfö och erkänd af Europas stormakter. Sjelfva de omed Ibara följderna häraf skulle, ehuru stora, vara af mindre vigt än de utsigter för framtiden, som öppnades genom es dylik åtgärd. För vinrandet af ett sådant mål skulle vi gerna betala ett högt pri-, underkasta oss mänga uppoffringar, stora faror. Vi skulle då nästan vara färdiga att — ehuru med yttersta motvilja — uppgifva vilkoret angående en omedelbar förening med Piemont. Med visshet skulle vi, ehuru äfvenledes med ytterlig motvilja, samtycka till att Österrike behölle qvar Venedig, under vissheten derom, att ett sådant qvarbållande ej kunde räcka länge. Vi skulle samtycka dertill att Sicilien och Neapel finge, huru stora deras lidanden än äro, vänta på andra operationer och andra vexlingar. Det är i sjelfva verket blott ett enda pris, som vi icke skulle vilja erlägga för bildandet af en stat, hvilken omfattade hela mellersta Italien, från golfen v:d Geuua ända till golfven vid Ancona; — och detta pris är just det vilkor, som Ludvig Napoleon antyder påfven att fordra för Romagnas afträdande, nemligen stormakternas garanti för hans återstående besittningar. Under inga omständigheter, för inga konsiderationer i verlden kan England bli en deltagare i en dylik garanti. Att ens ge påfven en garanti för staden Rom, vore redan illa nog; men att ge honom en garanti för hans samtliga Medelhafsprovinser vore helt enkelt en vidunderlighet. Först och främst ega vi ingen rätt att tillförsäkra någon potentat 1 verlden makten öfver undersåter, som afsky honom och åstunda bli honom qvitt. Att så göra, vore detsamma som att göra sig till stöd för hans tyranni och delaktiga i hans örbrytelser. Vi ha verkligen redan i Oude haft nog af dylikt. Och vi skulle äfven tro, att Frankrike för sin del haft nog deraf i Rom. Om någon gång detta obehöriga och omoraliska kontrakt blefve tillämpadt, skulle de makter, som deruti deltagit, ej bli annat än redskap och sbirrer åt den herrskare, hvars tron de sålunda garanterat. De skulle se sig försatta i den nödvändigheten att vidmaktålla hans mest skamlösa förtryck. Han kunde sedan regera värre och vildare än någon furste tillförene vågat göra, då alltid de olyckliga undersåtarne, som ville göra motstånd eller en u,.presning emot honom, genast skulle kufvas och undertryckas genom det förenade Europas ocmotståndliga styrka. z Det blefve fruktlöst att göra honom föreställningar, att föreslå reformer, att tillråda mildhet eller rättvisa. Han skulle hånle åt alla dylika råd och möta dem med följande ovederläggliga svar: Ni lofvade ju att understödja mig, ni garanterade ju åt mig mna besittningar; jag håller mig endast till denna garanti. Med ett ord, påfven kunde med stöd af en sådan garanti bemöta alla föreställningar på samma sätt som han bemött dem, hvilka Ludvig Napoleon flera gånger gjort honom alltsedan 1849, nemligen med tystnad eller stickord. Ludvig Napoleon må nu i ERT SMA NE Ant NES AA KARA AES