Aftonbladet – 21 januari 1860, sida 2

liten begrafningsplats, på hvilken man såg ett kors och ett. nytt beläte, föreställande Frälsaren. Det var ett klent arbete, utfördt i trä af någon bondklåpare i sniderikonsten, som likväl: bade modellerat figuren efter naturen — d. Vv. s. menniskonaturen i hans omgifning — ty belätet var förskräckligt magert. Framför denna jemmerliga sinnebild af. en nöd, som dag efter dag hade tillvuxit, och ännu icke nått sin höjdpunkt, låg en qvinna på sina knän. Hon vände hufvudet då vagnen kom henne när, uppstod skyndsamt, och gick fram till vagnsdörren. Ack! är det nådig herrn! Ack nådig herre, hör min bön! Med ett utrop af otålighet, men med samma oföränderliga ansigtsuttryck som alltid, böjde markisen ut bufvudet genom vagnsfönstret. Hvad ärdet nu igen? Aldrig annat än kält och böner! Nådig herre, för Guds barmhertighets skull!.... Min man, skogvaktaren... Nå hvad står på med din man, skogvaktaren? Evigt samma Jåt. Han kan icke betala, kan jag förstå? Han har allting betalt, nådig herre. Han ir död.n ,Godt! Det går ingen nöd på honom då. Kan jag skaffa igen honom åt dig? Ack nej, nådig herre! Men han ligger der borta, under en fattig liten gräskulle. Nå, än sedan? Nådig herre, der är en sån faslig mängd små gräskullar. ; Än sen då? frågar jag ännu en gång. Nådig herre, det är en sån faslig mängd små gräskullar der. Hon såg ut som en gumma, men var helt ing. Hennes sätt och åtbörder uttryckte en idelsefull sorg; då och då hopknäppte hon sina magra och knotiga händer, så att de knakade dervid, och lade den ena af dem på vagnsdörren — ömt, smekande, liksom dörren hade varit ett menniskobröst, som kunnat ha ängel af det bönfallande vidrörandet, (Forts.)