Aftonbladet – 20 januari 1860, sida 1

det. orörliga barnet och sakta vidrörde det. Äfven de höllo sig tysta, liksom karlarne. Jag vet, jag vetn, sade den sistkomne. Var karl, käre Gaspard; låt dig icke öfvermannas af sorgen! Bättre för det stackars kräket att dö så der, än att lefva. Det har dött i en blink, utan plågor. Detskulle, kanske, om det fått lefva, aldrig haft en glad stund., Ni är en filosof, ni der, sade markisen, leende. Hvad heter ni? Jag heter Defarge.n ,Hvad idkar ni för yrke? Jag är vinskänk, herr markis. Der har ni, filosof och vinskänk), sade markisen, i det han kastade åt honom ett guldmynt; ,använd det bäst ni behagar. Hur är ?Har någon skada skett det med hästarne? dem ?n Utan att vidare bevärdiga folkhopen med ea enda blick, lutade sig herr markisen tillbaka i vagnen, och var just på vägen att fara sina färde med uppsynen af en förnäm mar, som råkat slå sönder någon lapprissak, och hade råd att ersätta skadan, då hans lugn plötligen stördes af ett mynt, som flög in i vagnen och klingande nedföll på golfvet. Hålli ropade herr markisen; håll in hästarnel Hvem kastade det der? Han såg åt stället, hvarest vinskänken Defarge hade stått nyss förut; men den olycklige fadren låg der framstupa på marken, och bredvid honom stod nu en mörk, storväxt qvinna, som stickade på en strumpa. J hundar! sade markisen, men utan all häftighet och med oförändradt ansigte, undantagandes de små groparne öfver näsborcarne. Jag skulle ha god lust att köra öfver er allesa nman och utrota er från jorden. Om jag visste hvad det är för en hundsvott, som kastat på min vagn, och om jag bara nade honom så nära till hands, så skulle han bli krossad under vagnshjulen. (Fortsättning följer.)