Aftonbladet – 19 januari 1860, sida 2

Den vår Herre vill förgöra, honom slår ban med blindhet. Denna sanning tyckes i dessa dagar komma att vinna tillämpning på hans helighet påfven och det romerska hofvet, hvilka med en gränslös hårdnackenhet sluta ögonen till för alla förhållanden omkring dem och för nödvändighetens oafvisliga bud. Dagens telegram bringar oss den märkliga nyheten, att Pius IX låtit i sin officiella tidning offentliggöra en till alla katoliker ställd proklamation eller förklaring, hvari han högtidligen gifver tillkänna, att han tillbakavisar kejsar Napoleons råd. Det var således förgäfves, som Napoleon sjelf på det mest vördnadsfulla sätt gaf hans helighet att förstå, det Frankrike icke kunde åtaga sig att för kyrkans räkning förtrycka dessa samma italienare, som detta samma Frankrike nyss dragit ut avt befria, och att Frankrike icke heller var sinnadt tillåta någon annan främmande makt att utföra en sådan förtryckare-roll, hvarföre hans helighet, för att dock rädda rågot, gjorde klokast uti att foga sig efter omständigheterna och söka att af sin tvungna eftergifvenhet draga åtminstone den fördel, att han till gengäld för densamma erhölle makternas garanti för det område, som stode honom åter, sedan han uppgifvit anspråken på den honom de facto redan fråntagna Romagnan. Att kejsar Napoleon skulle genom detta uppenbara trots låta förmå sig att frångå sitt öppet inför Europa framlagda programm, är verkligen så föga sannolikt, att man knappast kan vänta något sådant, huru föga beräkneliga kejsarens planer och afsigter än må vara. Det är derföre ganska stor anledning förmoda, att påfven och kardinalkollegiet torde få skäl att ångra sin nu visade halsstarrighet. Ett annat tecken, tydande derpå, att utsigterna för Italien för ögonblicket ljusnat, är grefve Cavours sannolikt förestående återinträde i sardinska ministeren. Cavour kan i lika, om icke i högre grad än Victor Emanuel, betraktas såsom personifikationen af den nationella och konstitutionella rörelsen i Italien. Då, efter Villafranca-freden, moln syntes skocka sig på Italiens framtids himmel, då drog sig Cavour tillbaka. Han kunde icke förneka sin mission genom att medverka till de kombinationer, som då ifrågasattes. Nu synes horisonten åter vilja ljusna, och genast träder Cavour, med sin lugna blick och sin fasta band, åter till statsrodret, för att söka föra sitt fädernesland till den konstitutionella frihetens säkra hamn. De antydningar, som hittills försports om å bane varande planer, att medelst de materiella intressenas fasta band återknyta förbun: det mellan Frankrike och England, börja nu följas af bestämdare och mera speciella uppgifter. Telegrafen förkunnar idag, att Frankrike skall nedsätta tullen på två af Englands törnämsta exportvaror, stenkol och jern, medan England skall å sin sida medgifva tullnedsättningar å vin och å de hufvudsakliga föremålen för Pariserindustrien; således de å ömse sidor sedan långliga tider tillbaka yrkade medgifvandena. Den omätliga vigten af en dylik anordning inses lätt af en hvar, då man erinrar sig, att de fjettrar, som hämmat den franske. industriens utveckling, hufvudsakligen varit just dyrheten på stenkol och jern. Att äfven vårt fädernesland har ett vigtigt intresse i jerntullens nedsättning i Frankrike, behöfver icke erinras.