Aftonbladet – 19 januari 1860, sida 1

Regndropparne falla ännn stora, tunga och glesan, sade doktor Manette. Hon nalkas långsamt. Men säkert, sade Carton. De talade med låg röst, såsom man gör i förbidan på någonting som är i antågande; såsom man gör i ett mörkt rum, i förbidan på annalkande blixt och dunder. Det var ett väldigt traskande på gatorna af folk som skyndade allt hvad skyndas kunde för att komma under tak innan stormen utbröte; det genljuds-förunderliga hörnet ljudade af de gåendes och kommandes steg, och ändock gick der ingen lefvande själ. Så mycket folk, och ändå en sådan ensamhet! sade Darnay, sedan de suttit och lässnat en stund. Gör det inte ett eget, besynnerligt intryck, herr Darnay? sade Lucie. Jag har suttit här hela aftonen ibland och lyssnat på det der ekot, tills jag slutligen kommit på den fantasien.... men redan bara skymten af en narraktig fantasi väcker en rysning hos mig i q äll, då allting är så dystert och högtidNå, så låt oss rysa med. Hvadiär det för en fantasi? . Ni skall visst finna det mycket barnsligt. Sådana der intryck äro helt och hålet personliga, man kan aldrig riktigt beskrifva dem för andra. Jag har, som sagdt, suttit här ensam ibland hela qvällen och lyssnat, till dess det slutligen förefallit mig som om dessa genljud vore genljud af alla de personers steg, med hvilka jag i framtiden skall komma i beröring. Vi få verkligen attskaffa med bra mycket folk, om så skulle vara, inföll Sydney Carton med sin vanliga bitande ton.i 4 Stegen traskade oupphörligt, och de blefvo mer och mer brådskande. Hörnetljudade och