Aftonbladet – 17 januari 1860, sida 2

Svergo på kongressen. Ekonomiutskottet har nu afgifvit sitt betänkande med anledning af motionerna om en adress till konucgen rörande instruktionerna för Sverges ombud på kongressen. Det är af följande lydelse: Sedan hr Lallerstedt, G., inom vällofliga borgareståndet väckt motion i förevarande ämne och densamma blifvit öfriga riksstånden kommunicerad samt hos höglofliga ridderskapet och adeln af hr Stjernsvärd, G. M., upptagits såsom egen motion, hvarförutan inom hedervärda bondeståndet Josef Oscar Almqvist från Norrbottens län och Per Persson från Wermlands län väckt en medl hr Lallerstedt hufvudsakligen öfverensstämmande motion, uti hvilken ståndets, vid föredragningen närvarande, ledamöter instämt, hafva omförmälda motioner blifvit till allmänna besvärsoch ekonomi-utskottet remitterade. I dessa motioner anföres, att på den kongress, vid hvilken mellersta Italiens angelägenheter skulle afbandlas och hvilken innan kort komme att sammanträda, två meningar efter all anledning komme att bekämpa hvarandra. A ena sidan skulle man föra förtryckets, å dem andra frihetens talan. Om någonsin ett folk gjort sig förtjent af friheten, så vore det mellersta Italiens folk. Öfvergifvet af sina furstar, hade det under mera än ett halft år styrt sig sjelft och upprätthållit lag och ordning på ett sätt, som furstarne icke kunnat göra. Aldrig hade någon folkresning varit mera berättigad än den italienska, aldrig någon renare och ädlare. Der friheten framträdde så obefläckad kunde den icke visas tillbaka. Intet folk kunde bättre förstå Italien, än det svenska, som aldrig legat under främmande förtryck och sjelf gifvit sig den dynasti det eger. Ingen dynasti kunde bättre förstå Italien än vår, som genom folkets fria val uppstigit på tronen. Den ställning, Sverges ombud borde vid kongressen intaga, vore således på förhand gifven, och man behöfde säkert icke frukta, att det skulle af konungen anvisas någon annan. Men då det svenska ombudets uppträdande otvifvelaktigt skulle blifva mera oberoende och ega större vigt, om ständerna haft tillfälle att uttala sin mening, ansågo sig motionärerna böra föreslå, det rikets ständer ville hos K. M. i underdånighet anhålla, att det ombud, som vid den förestående kongressen skulle föra Sverges talan, måtte erhålla sådana instruktioner, att det biträdde den åsigt, som ville häfda Italiens rätt att sjelf bestämma sitt öde. Tider hafva gifvits, då de europeiska staterna satt målet för sin storhet och ära deruti att med våld och makt lägga under sig skilda nationaliteter, och då folken å sin sida dels hängifvit sig åt dessa sträfvanden, dels nära nog med likgiltighet sett huru på detta sätt förtryck. eller undergång bereddes än åt en nation, än åt en annan. Så kunde för ännu ej ett sekel tillbaka tre af vår verldsdels stater sig emellan dela en fjerde och från antalet af Europas sjelfständiga nationer utstryka en bland de talrikare: Sednare lyckades det den väldige herrskaren öfver en af Europas mäktigaste och mest civiliserade nationer att med sitt välde införlifva till språk, seder och nationalitet från hvarandra vidt skilda folk. Många tecken låta dock hoppas att dessa tider äro förbi. För folkens vaknade sjelfmedvetande föll den nyssnämnde herrskarens välde och från denna stund låter början räkna sig till en makt, förut föga känd och gällande, men som derefter städse sträfvat och i mycket lyckats att ombilda vår verldsdel, nationalitetskänslans. Väl lemnades åt dennas fordringar föga afseende vid det ordnande af Europas angelägenheter, som, kort efter nyss omförmälda händelse, på kongressen i Wien 1815 egde rum, men detta har ej hindrat, eller kanske har just detta verkat, att nationalitetsmedvetandet mer och mer utbildat sig hos de särskilda folken och omsider blifvit en makt, hvars betydenhet icke någon, som betraktar vår verldsdels sednaste historia, kan förneka. Yttringarne af denna nya makt borde naturligtvis i främsta rummet blifva, att hvarje kufvad och undertryckt nationalitet skulle söka att återvinna den frihet och sjelfständighet som måste vara målet för hvarje, icke till sinnelaget förslafvad nations oaflåtliga sträfvan. Men i Jemnbredd dermed att känslan af den egna nationalitetens vigt och värde hos de särskilda europeiska nationerna tilltagit i lifskraft, hafva ock sympatierna för andra folks nationella sträfvanden och intresset för upprättbållandet af hvarje undertryckt nationalitet och dess förhjelpande till sjelfständighet stidse fått ökad liflighet och kraft. Huru mycket dessa känslor af sympati och deltasande i andra nationers ställning redan, medelst den allmänna opinionens mäktiga kraft,