Aftonbladet – 16 januari 1860, sida 1

Hallarel SKUDC Vala UNIONSKONUNSCINS, ICKE Norges konungs representant, låter icke förena sig med 12 g I, 2 mom. af Grundloven, såvida man icke antager, att äfven norska statsministern och de sju statsråden tillsättas af och representera unionskonungen. De riksståthållare, som hittills fungerat i Norge, ha också i öfverensstämmelse med nämnde 8 i Grundloven blifvit utnämnda af konungen i norskt statsråd. Att vid bodömandet af den stat-rättliga principen för de skandinaviska rikenas union taga Kielerfreden till utgångspunkt, ha vi redan i fvåra artiklar rörande grefve Anckarsvärds motion visat vara oriktigt och passande i stycke, icke med en frisinnad svensk uppfattning, utan med den uppfattning som läg till grund för den gamla Metternichska kabinettspolitiken eller den som gör sig gällande i afseende på den union, som existerar mellan Finland och Ryssland. Riksakten säger sjelf klart och tydligt, att föreningsbandet är knutet ej af vapnen, men af den fria öfvertygelsen. Sverges förbindelser i detta hänseende äro alltför högtidligt stadfästade, att det nu skulle åberopa en traktat, som i afseende på det internationella förhållandet är genom sednare traktater öfverkorsad. Konventionen i Moss är unionens verkliga utgångspunkt. Det var naturligt, att de stora makternas garanti skulle vara behöflig för Kielerfreden, som innebar ett lösslitande från Danmark af ett vidsträckt territorium, en med våld gjord eröfring. Men en garanti för tvenne fria folkslags frivilliga förening var deremot icke behöflig. Den kunde icke ens med bibehållande af en sund politiks grundsatser begäras eller emottagas. Ty i och med densamma skulle för de garanterande makterna ha uppstått en rält att blanda sig i de förenade folkens inbördes unionella angelägenheter. Att det nu existerande förhållandet är erkändt i den positiva statsrätten, synes vara temligen klart ådagalagdt derigenom atf flera och flerahanda traktater, deribland den vigtiga Novembertraktaten, blifvit at europeiska makter afslutade med Sverge och Norge. Att de fyra stora makternas kommissarier i Kristiania 1814 skulle haft i uppdrag attförklara, att Sverges suveränitet öfver Norge skulle upprätthållas, i enlighet med Kielerfördraget, och att Norge icke kunde betraktas annat än såsom en afhängig del af Sverge, är en oriktig uppgift. Dessa sämdebuds ultimatum i noten af den 7 Juli till Christian Fredrik innehåller bokstafligen: att de blifvit afsända för att tillvägat ringa Norges förening med Sverge, att de väl vore der såsom kommissarier, bei att utföra freden i Kiel till hela räckning, men att Europas allraäänna aktning för Norges folk och önskan att utan blodsutgjutelse tillvägabringa båda rikenas förening förmått dem till att inlåta sig i bestämmelser, som bidroge till att fastställa det norska folkets rättigheter. Deraf att norska grundlagens nuvarande lydelse tillkommit efter och tll följd af underhandling, följer icke, att den är ett fördrag mellan Sverge och Norge. Ett sådant antagande innebär ett starkt hopp i bevisningen. Den mellanlänk, som fattas, är beviset för att kommissarierna voro Sverges rikes kommissarier, och detta har ej kunnat ådagaläggas. Norska konungen, som i sin förordning eller kungörelse af den 10 November 1814 hade antagit Grundloven och anbefallt innebyggarne i Priket? att densamma åtlyda, har i denna sarmama kungörelse sagt, att kommissarierna voro af honom förordnade, voro hans (norska konungens) kommissarier och att han samtyckte i likhet med dem. Denna hans stadfästelse var således en bekräftelse af deras. Alldeles oriktig är den uppgiften, att konungens kungörelse den 10 Nov. skulle vara en oktroj, och att den skulle förklara Grundloven ha tillkommit genom underhandlingar med Sverges kommissarier. Om man vill citera statshandligar på det sättet, då kan man i sanning bevisa hvad som helst. Om den kongl. kungörelsen af den 10 Nov. är en oktroj, då är äfven svenska regeringsformen af den 6 Juni 1809 oktrojerad. I stället för att konungen — nemligen konungen med norsk kontrasignation — skulle kalla kommissarierna för Sverges kommissarier, kallar han dem för vore? kommissarier ?de af Os beskikkede? kommissarier. Kungörelsen läses framför alla aftryck af norska Gr ndloven. Att rksakten skul: vara blott ett tillägg till norska Grundloven har hittills varit obekant. Riksaktens egen inledning, som tillkännagifver dess bestäm else,. säger något helt annat. Lika litet bar någon hittills kunnat tänka sig att I S riksakten, sjelfva grundvalen för hela byggnaden, skulle vara blott en ingress. Samma förhållande eger då väl rum med 1 8 regeringsformen. Hvilka stadganden rikets ständer genom inledningen till riksakten bekräftat och erkänt, visas tydligt af de föregående förhandlingarne vid riksdagen och af ständernas beslut i afscende på de s. k. Grundernan. Den 25 S och 111 af norska Grundloven anföras såsom unionella bestämmelser, hvilka ensamt skulle förekomma i Grundloven. Men konungens rättighet öfver den gemensamma krigsstyrkan är stadgad i 4 riksakten. Om norska folket skulle vilja öka de inskränkningar i denna rättighet, som särskildt för Norge stadgas i 25, sä skulle otvifvelaktigt Norges konung, hvars makt i och med detsamma finge en större inskränkning, tillräckligt öfverväga detta, innan han sanktionerade ett sådant beslut. Den 111 är äfvenledes norska representationens och konungens ensak. Tid och utrymme för dagen hindra oss att längre fullfölja dessa anmärkningar, för hvilka rikligt stoff erbjuder sig. Hos statsutkottet lär i dag hafva in pleno förekommit till behandling inkcmstafdelningens förslag till utlåtande angående beräkningen af statsverkets inkomster, och skall utskoltet efter en lång diskussion hafva ge AR vVAtarinn ARillat afdalningane fu.