Aftonbladet – 16 januari 1860, sida 1

genom den Dalmanska motionen, har nu under vidlyftiga debatter passerat alla stånden. och vi hoppas, att åen preliminära behandling, den sålunda undergått, måtte kunna anses tillfyllestgörande, så att ständerna eller ckonomiutskottet ej mera må behöfva egna mycken tid och möda åt densamma, utan så väl det sednare som de förra i stället må kunna med allvar tänka på den verkliga norska frågan, eller rättare den unionella frågan, det vigtiga, å bane varande förslaget rörande en revision af unionsförbållandena. Liksom vi aldrig beklagat, att den Dalmanska motionen blifvit väckt, anse vi äfven nu, att den varit behöflig och haft sin stora nytta, genom att medelst de förhandlingar, hvartill den gifvit anledning, åvägabringa klarare och redigare begrepp i ett ämne, som förut icke hos oss varit föremål för uppmärksamhet. Vi; bekänna oss ba lärt mycket genom den flersidiga skärskådning ämnet undergått, och vi tro detsamma vara fallet med hvar och en. som egnat noggrann uppmärksamhet åt allt hvad 1 saken andragits, och som icke förut så hårdnackadt befästat sig uti en viss uppfatfning, att han derigenom blifvit döf för allt hvad från en annan sida andragits. Jemte det vi villigt erkänna detta, tillbakavisa vi på samma gång de beskyllningar för grof inkonseqvens, som mot oss blifvit gjorda af en representant i borgareståndet, och :om möjligen äfven kunna göras af en eller annan, som något ytligt följt med sakens utveckling. Då underrättelsen om norska Storthingets beslut i ståthållarefrågan först hitkom och framkallade en allmän sensation, beklagade vi, att detta beslut hade blifvit fattadt just nu och förklarade, att underrättelsen om ett sådant beslut just i det ögonblick, då frågan om norrmännens ovilja för medgifvanden varit så lifligt diskuterad i Sverge, måste, tillika med de yttranden, hvaraf det beledsagades inom den norska pressen, framkalla ond blod hos allmänheten och ledsnad hos hvar och en, som är vän till unionen och till Norge. Vi satte för ingen del i fråga, att ick? norska Storthinget skulle ha full laglig rätt att för sin del fatta detta beslut; det finnes ju ingenting, som hindrar vare sig svenska eller norska representationen att taga initaivet till förändringar äfven i erkändt unionella bestämmelser, förutsatt att alltid förändringens genomförande beror på samtycke af det andra brödrarikets representation samt sanktion af konungen. Vi ifrågasatte deremot, huruvida Norge, d. v. s. Norges representation öch konung tillsammans, kunde considigt genomföra den nu ifrågavarande förändringen, som för så vidt den kunde anses beröra Sverges rätt, måste underkastas pröfning och e:hålla medgifvande af svenska kronan. Att dylika betänkligheter, i det skick sakerna sig befunno, kunde å vår sida vara högeligen berättigade, torde bland annat framgå deraf, att samma betänkligheter hystes inom konungens egen rådkammare, såsom man kunde finna af det yttrande på riddarhuset, hvari justitiestatsministern förordade och ansåg -:mycket behöflig en fullständig utredning af saken. Det är en dylik utredning af den uppkomna tvistefrågan, som vi äfven sedermera alltjemt rekommenderat, på samma gång vi sökt åstadkomma en nödig begränsning i diskussionen genom att erinra om det olämpliga uti allmänna, med det förevarande ämnet intet sammanhang egande utjutelser emot norrmännen, samt det otillbörliga uti att vilja angripa norska Stortbinget och frånkänna detsamma dess lagliga rätt att för sin del fatta det ifrågavarande beslutet. I frågor, som ära tvist underkastade, är utredning det enda medlet att komma till ett tillfredsställande slut. Och för att en lösning af en tvistig fråga skall bli verkligen tillfredsställande, fordras ovilkorligen, att båda de tvistande parterna skola kunna känna och erkänna att de genom densamma hvarken lida eller utöfva någon orättvisa. För vår del anse vi, att efter de diskussioner, som senast egt rum inom riksstånden, den behöfliga utredningen redan är åvägabragt, och att det utskott, till hvilket frågan blifvit remitterad, vid sammanställsnde af hvad från ena eller andra sidan blifvit anfördt, icke skall ha svårt att komma till det resultat, att rikets ständer icke ha af nöden att af Kongl. Möj:t äska någon ytterligare utredning. Prof. Carlssons anförande har utförligt redt det historiska i frågan, och vi tro icke, att då detsamma jemte hvad Nils Larsson samt åtskilliga talare i borgareståndet anfört, sammanstilles med riksarkivarien Nordströms yttrande i motsatt riktning, detta sednare skall befinnas vara fullvigtigt. Vi säga det öppet, att våra betänkligheter i afseende på denna frågas möjligen unionella natur blifvit fullständigt häfda, och vi föreställa oss, att deaf justitiestatsministern uttalade betänkligheterna blifvit så klart och fullständigt bemötta i det norska flygblad, som vi på annat ställe i bladet med dela, att ingenting deraf mera återstår. Vi anse det af vigt att klart uttala detta; ty då man har en fullkomligt klar ock rättvis sak att förfäkta — såsom vi-ha uti våra yrkanden på en revision af unionsörhållandena, uti våra klagomål öfver flerfaldig oginhet från Norges sida, öfver dess ringa deltagande i gemensamma kostnader, ordnandet af och bestämmelserna rörande dess försvarsväsende o.s.v. — så bör man icke försvaga denna sak genom att bemänga densamma med någonting som innebär orättvisa. Man stärker sin position genom att låta allt sådant fara, och hålla sig till det, der man har otvetydig rätt och billighet på sin sida. Vi ha visserligen, såsom det vanligen plägar heta i inledningen till de längsta riksdagstalen, ingen lust att förlänga diskussionen, men kunna dock icke underlåta att medan vi ha ordet i denna fråga, göra ett par korta anmärkningar i afseende på de hufvudpunkter, kring hvilka deras argumentation rörer sig, hvilka fortfarande anse, att frågan, huruMurs i 4 OT 2 HÖG CC Mn