Aftonbladet – 14 januari 1860, sida 3

om man 1 Norge atviser från sträkvaägarna och de politiserande städerna med deras norsknorska press. om man förbiser hvad som på allra sista tiden äfven här i Sverge röjt sig inom vissa mindre kretsar. Hittills har man här i Sverge, med högst få personliga undantag, i medvetandet af vårt rikes historiskt politiska betydenhet inom det europeiska statsförbundet framför Norge, hvilken Sverges betydenhetframför Norge skulle finnas, äfven om föreningen icke funnes erkänt broderskapet med Norge, utan att yfvas deröfver, och hvarföre? Jo, emedan tidens humaniserande ideer skulle hafva tillfört oss denna eröfring, kanske i vida högre grad, om ingen föreniog hadt funnits. Vi hafva ock gjort allt hvad vi kunnat allt ifrån unionens uppkomst, för att med oss broderligt förbinda Norges närslägtade folk. Vi hafva sökt att med gladt och förnöjsamt sinne utbilda och befästa broderskapet, ej blott i våra skalders sånger och med glaset i hand vid våra fester, utan ock i alla vårå internationella transaktioner. Svenska folket har aldrig missunnat broderfolket de stora förmåner, som detsamma tillkommit till följd af unionen, till följd af unionskonungens eftergift för dess önskningar, då dermed ingen inkräktning blifvit gjord på svenska kronans ära och sjelfständighet. Vi hafva i allt, jag säger i allt, sökt att uppfylla de förbindelser, som unionens id ålägger oss, till och med i frågor, som ensamt berott af Sverges konung och folk, från och med frågan om norrmäns anställande i svenska ka: binettet till och -med frågan om. tullen på den nor: ska sillen. Jag är derföre öfvertygad, att ingen upplyst och rättänkande norrman i det framfarna har något a:t förebrå oss med afseende på broderkärle: kens -bud: allt det I viljen att andra skola göra eder, det gören I ock dem. Men har detta broderliga sinne funnit sitt fulla återsvar på andra sidan om Kölen? Haärpå måste jagsvara ett bestämdt nej. Jag kan ej ursäktå detta nej med någon nödvändighet af en öfverdrif: ven känslighet hos den svagare, ty i politiska frå: gor nationer emellan måste man kunna beherrska ej blott känslan, utan äfven fördomen. , Väl hafva norrmännen erkänt broderskapet ej blott i deras skalders sånger och med glaset-i -hand vidderas fester, till och med Syttendemajfesten,, som dock för svenskarne kunde hafva ungefär samma betydelse som norrmännen skulle se i en af svenskarne firad Kielertraktatfest; men när fråga varit om att i sak och håndling utbilda och befästa broderskapet, har det olycksaliga amalgamationsspöket trädt i vägen och förhindrat norrmännen. att för unionen och broderlandet göra hvad de i sin frisinthet skulle hafva gjort för hvilket naboland som helst, som icke varit med Norge förenadt. 4 Det är detta, som på senare tider gjort på unionionens tillgifnaste vänner i Sverge det smärtsammaste intryck. Det är detta, som hos en och annan, Norge eljest tillgifven vän, väckt med passionen längesedan i unionsakterna begrafna fördomar. Det är detta. som utgör Norges enda skuld till Sverge i denna stund att tala om och framhålla. Det är denna skuld, som Norges Storthing bar att erkänna och afbörda sig, såvida det vill unionens bestånd. Det är detta, som afsågs med Anckarsvärdska motionen, fullt befogad i sitt syfte: På helt annat syftar dock Dalmanska motionen. Den är väl oskyldig i formen, men att der finnes ett ex ungue leonem, finner man tillräckligt ej blott af uppfattningen deraf i Norge, utan ock, bedröfligt nog, af diskussionen i detta ständ. Frågan gäller ingenting: mer och,ingenting mindre än ett förnekande å svensk sida af denunionens grundprincip, som man hit tills erkänt och beseglat och som måste vara bevarad i begge rikenas grundlag. Visserligen har Norges Stortbing i flera fall ställt sig utmanande mot svenska ständerna; men icke -höfves det den äldre brodern att af den yngre broderns fel låta sig hänföras till förnekande af uniobens kardinalpunkt, den nemligen, att här är-en föreniog mellan tvenne: hvar för sig sjelfständiga stater: Vill man, såsom här skett, utgående från Norges förhållande till Danmark och Kielertraktaten, i unionen inlägga en hittills alldeles ny mening, då innefattar detta en grundsats, som Norge; hållande sig endast till den besvurna unionstraktaten, måste med lif och blod bekämpa. Vill man nu göra gällande säsom ett statsrättsligt axiom att Norge icke här någon egen sjelfständighet, utan blott så mycket deraf, som det kan hafva under Sverges statshöghet, såtönr ett aecessoriäm tilSverge; då måvi väl ock vara betänkta på att med Kielertraktaten och dessa lärda deduktioner börja på nytt med revolutionen i Norge. Att nu åt Sverge vilja vindicera en suppremati uti unionen, som icke gjordes gällande vid dess afslutande, vore ätt för brödrafolket i-hotande gestalt frammana det amalgamationsspöke, som det i sin misstänksamhet velat se, men som hittills icke förefunnits i unioneös vilkor, eller i svenska folkets oförvillade uppfattning deraf. Huru unionen uppkommit. och afslutats har prof. Carlson visat med framläggande af alla hithörande akter. Frågan är dermed utredd, ty med framdragande af förutgående akter Kän den endast intrasslas. till, vår.egen:förödmjukelse: ? Unionen må hafva uppkommit huru som helst, jag behöfver blott.se på densamma, såsom på ctt erkänd! faktum; en förening mellan tvenne sjelfständiga stater, för att -kuopa bedöma huruvida. den ena sjelfständige kontrahenten kan hafva något satt säga med afseende på den :andre :sjelfstäbdige -kontrahentens grundlagstiftning. Norges: Grundlov. må hafva tillkommit huru som helst, den: kan ändå, lika litet som hvarje annat sjelfständigt rikes grundlag, betraktas såsom ett kontrakt mellan Norge och Sverge, utan måste betraktas såsom Norges samhällskontrakt mellan Norges folk och: dess. konung, unionskonungen Äfven om Norges grundlag vore eller kunde betraktas såsom en skänk af kronan Sverge, skulle den ändå derefter med-erkännandet af Norges sjelfständighet vara, hvad ett sjelfständigt rikes grundlag är, detta rikes palladium, på hvilket ingen annan stat får fingra.. Öm det fölle Rysslands sjelfherrskare in att gifya Polen en grundlag reed förklarande att Polen vore ett sjelfständigt, oafhängigt rike; förenadt med kolossen under samme Herrskare; om detta vore ett kändt och erkändt faktum, icke skulle ryssarne hafva rätt att lägga sig i Polens affärer i hvad de kunde angå Polens grundlagstiftning. Man kan vis: serligen gifva äfven ett lydrike, ett accessoriump, en grundlag. och dervid förbehålla sig ett ord med i laget, men då är detta rike icke sjelfständigt, likasom förbehållet måste vara uttryckt. . Något sådant kan ej uppspåras i Norges Hränlllag till förmån för Svenska representationen. , För mig är det alldeles obegripligt, huru en talare oförtäckt och andrå i resultatet kunnat komma till det påståendet, att 143 af Norges grundlag skulle innehålla en åt svenskarne förvarad rätt att få komma i fråga att blifva Norgös ståthållare. Andra må gerna smickra sig dermed; för min del, om jag kunde komma i ett sådant uniorskonungens förtroende, skulle jag vissticke ansedet såsom en min rätt, utan endast såsom en unionskonungens öfverflödande nåd. Äfven vi hafva i vår grundlag lemnat konungen prerogativet att till vissa befattningar förordna utländska män. Om vi nu ville. upphäfva dettå, så skulle ju norrmännen så väl som alla andra nationer med samma fog kunna åberopa sin rätt och protestera mot vår grundlagsstiftning.Men vi förstå, att de dermed skulle göra sd för mycket löjliga; för att med en dylik protest kunna anses vilja kränka oss i vår rätt Med allt mitt svenska bemödande kan jag således icke i 14 af Norges grundlag se annat än blott ett unionskonungens. prerogativ, som han genom sine kommissarier förbehöll sig vid Grundlovens stiftande. Att godkänna eller förkasta Storthingets beslut rörande denna , är således unionskonungens ensak. Han har icke sedan unionens, barndom begagnat detta prerogativ. och min öfvertygelse är, att han i hola Ctrede tila hun årt tin alla nngtnnnl oe