Aftonbladet – 14 januari 1860, sida 2

Kors! hvad det måste vara för ett utomordentligt nöje! Han sade detta i en bitter ton, och fyllde åter sitt glas, och det glaset var ett stort glas. Hvad mig anbelangar, så önskar jag ingenting högre än att glömma att jag hörer dit. För mig har detta jordiska intet behag — med undantag af sådant här godt vin — och detta jordiska finner icke heller något behag i mig. I den punkten öfverensstämma således ni och jag icke med hvarandra. Sanningen att säga, så börjar jag tro, att vi icke öfverensslämma i någon annan punkt heller. Förvirrad af dagens sinnesrörelser, satt Darnay der tillsammans med sin plumpa duplett nästan liksom i en dröm, och visste icke rätt hvad han skulle svara; han svarade slutligen ingenting. Nå, hr Darnay, nu, sedan ni spisat, sade Carton, hvarföre föreslår ni icke en skål? Hvarföre kommer ni icke fram med en toast? Hvad för skål? Hvad för toast? Så, så! : Liksom ni inte hade honom på tungspetsen! Han måste sitta der, han sitter der, det vill jag svärja på. Nå, miss Manette, dål Miss Manette, dål! Seende sin -bordskamrat stint i ansigtet under det han drack skålen, slängde Carton sitt glas tillbaka öfver axeln mot väggen, der det slögs i bitar; derpå ringde han och begärde ett nytt glas. sDet bör vara ctt synnerligt nöje, att hjelpa detta unga vackra fruntimmer upp i vagnen i mörkret, hr Darnay? sade han, i det han fyllde sitt nya glas. En liten rynkning på ögonbrynen och ett kort visserligen, var: svaret. Det duger, min själ! för något, att väcka medlidande och tårar hos ett sådant ungt och vackert fruntimmer! Huru käns det? Lönar det mödan, tycker ni, att undergå en ransak