Aftonbladet – 13 januari 1860, sida 2

PURARITTe RIVAL ICI JUUL FINSErelgrk BIR rt äro beredda på allt; men när frågan är om ett äfven för framtiden brukbart befästningssystem, måste man i främsta rummet göra afseende på det värsta, om äfven ej för ögonblicket sannolikaste anfallssättet, nemligen ett eröfringsförsök. Verkställer Ryssland ett sådant, måste det till anfallspunkt välja mellersta delen af landet, såsom den i strategiskt härxseende vigtigaste. Hufvudstaden måste då äfven hlifva det närmaste operationsobjektet, till följd af dess stora, både politiska och strategiska betydenhet. Ål! andra sidan är Stockholm, till följd af dess centrala läge midt på den kuststräcka. som skall försvaras, samt dess egenskap af knutpunkt förrikets vigtigaste kommunikationslinier till lands och sjöss, den naturligaste samlingspunkten för armens hufvudmassa. Är den sednare emellertid uppställd vid fiendens förnämsta operationsobjekt, så är ännu större sannolikhet för handen att han mot detsamma riktar sitt första anfall. Om nu. hvudstaden ej är befästad, så är föga troligt att svenska armån någon längre tid kan hålla sig i dess grannskap, såvida den ej vill ut söta sig för ett afgörande nederlag. Till följd af dess sannolikt betydliga underlägsenhet i antal och sammansättning samt dess bristande krigsvana, måste den förmodligen retirera rill det inre af landet, för att förstärka sig. under det fienden genom framryckandet försvagas, hvarigenom slutligen den jemnvigt: i stridskrafterna åstadkommes, som medgifver en omkastning till vår fördel och fiendens slutliga utdrifvande. Detta sednare kan äfven försiggå genom någen bundsförvandts ankomst till lands eller sjöss, eller ock geno.a vinterns annalkande, under hvilken årstid en rysk armå, som ej förut nedslagit allt motstånd i landet, ej kan qvarstanna i detsamma. Sådant är det så mycket utskrikna och tadlade centralförsvaret — säger författaren i sjette afdelningen, som afhandlar centralförsvarets offer och Stockholms befästande såsom medel att göra detsamraa obehöfligt., Sådant det är, är det dock för närvarande det enda, som med hopp om framgång kan användas vid det antagna krigsfallet. Det är ej det företrädesvis väljbara bland flera andra, sämre eller bättre; det är det enda möjliga...... Men om centralförsvarets inre nödvändighet är klar, följer deraf ej att man vill neka till de betydliga uppoffringar dess åtföljande medför, och hvilka äro större än de flesta föreställa sig. Härefter granskas vidden af dessa uppoffringar. Genom det nödvändiga återtåget måste kanhända hälften af landets areal och tredjedelen af dess befolkning lemnas i fiendens våld, hvilken för underhållets skull torde utpressa allt, som ej förstöres, hvarigenom nationalförmögenheten i betydlig mån förminskas. Härtill kommer det nedslående moraliska intrycket af återtåget hos armån och hos nationen och isynnerhet hos den del af den sednare, som lemnas i fiendens våld. Vidare de olägenheter, som vidlåda sjelfva försvaret. då alla de politiska och miltäriska centraletablisementer, som finnas i hufvudstaden, måste flyttas — då Mälaredalen måste öfvergifvas, från hvilken det är så svårt att utdrifva fienden, sedan han derstädes en gång fastsatt sig — och då förbindelsen med Norge blir så svår att underhålla, till följd af det nödtvungna afvikandet åt söder, åt Carlsborg. Alla dessa olägenheter och uppoftringar äro verkligen så stora, att man måste anse som en välgerning, om ett medel kunde uttänkas hvarigenom de kunde förekommas. Detta medel finner förf. vara Stockholms omgifvande med ett permanent befästadt armeläger. Stockholm är den strategiskt vigtigaste punkten i Sverges medlersta del, mot hvilken fienden måste rigta sitt anfall, om han vill eröfra landet. Stockholm är, såsom hufvudstad, den politiskt vigtigaste punkten, och hufvudstadens befästande är den nyare statsbefästningskonstens grundtanke. Stockholm är vidare den af beväring till större delen bestående armåns naturliga samlingsplats, der den bör hafva skydd under sin organisation, hvarigenom dess återtåg till det inre af landet blir onödigt. Slutligen medgifver Stockholms centrala och framskjutna läge åt den derstädes församlade armån en så kraftig flankeller ryggverkan mot den fiende, som norr eller söder om Mälaren försöker framträuga till det inre af landet, att han tvingas afstå derifrån. Ändamålet med Stockholms befästande bör derföre vara: att betrygga rikets hierta, hufvudstaden, och derstädes förskaffa ar nens hufvudmassa en säker samlingsoch organiseringsplats vid en strategiskt välbelägen punkt, der den kan bibehålla sig vid gränsen och försvara sig mot en minst dubbelt öfverlägsen fiende, som icke kan förbigå d.n, till föjd hvaraf det i många hänseenden så ofördelaktiga återtåget till det inre af lan et undvikes, wau att man behöfver våga en slagtning. Härigenom kan man hoppas att redan vid gränsen föranleda det omslag, som annars skulle ske långt inne i landet, vare sig såsom en följd af egen öfverlägsenhet, vinterns anhalkande eller bundsförvandters ankomst. Men hufvudvillkoret härför är, att Stockholms befästningar innehafva en sådan styrka, att armea inom dem är oåtkomlig under den längsta möjliga tid, som kan komma i fråga, nemligen från våren till vinterns inbrott. Hufvudstaden bör således vara befästad med afseende på absolut försvar, d. v. s. ointaglig, men ej blott med afseende på relarivt förvar, d. v. s. för en kortare tids motstånd. Att de nya armdlägren anses kunna tillfredställa denna fordran är ofvan omnämdt. I sjunde afdelningeu besvarar förf. frågan: BHuru skall Stockholm befästas,? Detta bör naturligtvis ske efter samma grunder, som förut äro framställda för armdligers upprättande. Hufvudstaden bör på eit afstånd från dess egen periferi, som omöjliggör bombardene (d v e minect BANAN alnar Ameltuan