Aftonbladet – 13 januari 1860, sida 1

Manette, med sitt uttrycksfulla!sigte och sin raka ställning, igenkänna skojaren i vindskyffet i Paris. Svårligen skullikväl någon hafva kunnat se på honom tvBånger, utan att se på bonom en gång till,fven om tillfället att gifva akt på honom ie skulle hafva sträckt sig till det sorgliga tfallet af hans låga, allvarsamma röst, och tilen tankspriddhet, som rycktals lade sin sigga öfver bonom utan någon märkbar andning. Utom det, att en yttre anledning, :mligen någon hänsyftning på bans långvarigdödsqval i fängelset, alltid — liksom sednt vid ransakningen — frammanade detta tistånd från det djupaste djupet af bans själ, ade detta tillstånd af själsfrånvaro äfven dn egenskapen, att uppstå af sig sjelf och atteprida ett töcken öfver honom, lika obegiPpligt för dem, som voro obekarta med hass Hstoria, som om de vid klara solskenet hade ett den verkliga Bastiljen kasta sin skugga öfver honom på en hundra mils afstånd. 5 Hans dotter allena hade nåkt ätt förjaga detta mörka töcken från hangsjäl. Hon var den gyllene tråd, som sampanknöt honom med ett fordom, bortom ham eländes dagar, och ljudet af hennes röst, glansen af hennes ögonr, känseln af henpes hand verkade när stan alltid välgörande på honom. Dock icke så alldeles alltid; ty hon kupde påminna sg ett och annat fall, då hennes makt visat 518 otillräcklig; men dessa fall voro få och mindre svåra, och hon hoppades att de icke mera skulle återkomma. Darnay hade eldigt och tacksamt kysst hen-nes :hand, och vände sig sedan till Stryver, som han hjertligt tackade. Stryver, en man om en trettio år, men som såg en tjugo år äldre ut än han var, högväxt, högljudd; Tödbrusig, barsk, och fri från hvarj anstrykning af finkänslighet, hade ett frimodigt sätt att brösta sig och med högburen panna tränga sig fram öfverallt, i högre sällskapskretsar och bland kamrater, hvilket gaf anledning att förmoda, att han med tiden skulle tränga sig rätt högt upp på samhällets höjder. (Forts 1