Aftonbladet – 13 januari 1860, sida 1

ende bredvid hvarandra och afspeglade ispegeln öfver dem. En och en half timma förflöt mäkta långsamt för den tjufoch bofblandade hopen i gångarne på nedra bottnen, ehuru fårköttspastejer och öl togs till hjelp för att fördrifva tiden. Den hese budbäraren, som satt obeqvämt nog på en smal bänk efter intagen förfriskning, började inslumra, då ett högljudt sorl och ett häftigt trängande uppför trappan till domsalen ryckte honom med sig. Jerry, Jerry! ljöd retan Lorrys röst, då denne inträdde genom dörren. Kommer, sir! Det är inte latmansgöra att komma fram här. Här är jag nu, sir. Lorry framräckte ett papper åt honom genom trängseln. Fort! Har ni lappen? Ja, sir. I största hast skrifvet på papperslappen stod ordet: frikänd. Om du hade skickat budskapet såteruppväckt från de döda, mumlade Jerry, i det han vände sig om, så skulle jag den här gången ha begripit hvad du ment. Han fick alls ingen tid att säga, eller ens så mycket som att tänka rigonting vidare, förrän han utkommit ur Old Bailey; ty folkströmmen kom vältande med en häftighet, som nära på lyfte honom från marken, och ett väldigt surr hördes utefter hela gatan, som om de lurade spyflugorna spridde sig för att uppsöka någon annan åtel. FJERDE KAPITLET. Efter lyoklig utgång, Från de tarfligt upplysta korridorerna i Old Bailey höll eftertruppen af den modiga skara, som hade svettats der hela dagen, just på att aflägsna sig, då dokor Manctte; Lucie Manette, bans dotter, br Lorry, och den anklagades advokat och rättegångsbiträde, hr Stryver, stodo samlade omkring Charles Darnay — som nyss blifvit frigifven — lyckönskande bonom till hans: räddning ur dödsfaran. Det skulle hafva varit svårt, äfven vid en mycket starkare upplysning, att uti doktor