Aftonbladet – 12 januari 1860, sida 3

Borgaroständet. Vid fortsatt föredragning af bankoutskottets be rättelse, angående bankens förvaltning, blefvo 8 1 12, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 21 och 22 utan disk sion godkända. Vid föredragning åter af 11 6, an gående bankens vexeltransaktioner med kreditföreningen i Stockholm, uppträdde lir Renström och för klarade, att om man hyllade den ten, att ända målet helgar medlen, så vore det oci sin ord ning att godkänna fullmäktiges här ifrågavarande åtgärder. Hr Björck uppträdde derefter och ådagalade, att vezelköpen af kreditföreningen i sjelfvc verket varit icke hvad bankoreglementet för d. v. s. ett förstärkande af bankens metalliska k utan ett maskeradt lån, hvarmed kreditföreninger sattes i tillfälle att under sex månader operera mot samma kassa. Åtgärden hade således inneburit ett direkt sätt att hjelpa Stockholms börs på landet: bekostnad och bankens risk. Vexeldeputerade måste dertöre anses ansvariga för metalliska sans seder: mera iråkade svaghet samt de olägenheter, som derai ännu för närvarande och framdeles kunna härflyta, och ansåg hr Björck derföre, att utskottets yttrande hade bort något bestämdare formuleras, en åsigt, den han önskade få i protokollet förvarad, ehuru han icke nuv ville framställa något särskildt yrkande. Hr Lallerstedt åter anmärkte, att operationerna visserligen vore sådana, att de i formelt hänseende icke kunde försvaras, hvilket heller ingen inom utskottet gjort och ej heller blifvit i betänkandet försökt, men då åtgärderna vore en naturnödvändig följd af do fi hållanden, i hvilka deputerade genom sina vexelk hade inledt banken, och då äfven i andra länder utomordentliga åtgärder samtidigt vidtogos, t. ex engelska bankaktens suspension, så an sig hr Lallerstedt böra tillstyrka, att ståndet bifölle utskottets förslag att låta vid saken bero, synnerligast som utskottet reslementsstadgandet vara öfverträdt. Hrr Jikelund och Wallenberg tillstyrkte äfven bifall den förre under åberopande af professor Agardh: reservation, den sednare under förmälande, att ingen . förbisett, att reglementets stadganden blifvit formelt trädda för nära, men att man ej heller å andra sidan finge förbise; att kreditföreningens kraftiga mellankomst icke blott räddat banken från förluster på de inköpta vexlarne och på en mängd andra förbindelser, utan äfven förebyggt omstörtningens kringsiggripande i ett omfång, som torde-vara svårt att nu beräkna. Då förbindelserna nu blifvit infriade, så kunde de väl beller icke ha något inflytande på metalliska kassans framtida ställning; och hvad vexlarnes godhet anginge, så finge man icke glömma den garanti, som för dem hade blifvit ställd och hvilken var sådan, att banken näppeligen någonsin innehaft så fina papper. Punkten blef derpå bifallen. Vid 13, angående vexelhandeln i Göteborg, gjorde hr Renström några anmärkningar, men tillstyrkte dock bifall, som ock blef ståndets beslut. 15, angående anmärkningarne vid filialbankens i Sundsvall förvaltning, föranledde hr Boman att uppträda med några häftiga utgjutelser öfver den I1en het hvarmed denna i hans tanka högst maktpåliggande sak blifvit bebandlad. Förfalskning, utbrast taiaren, bestraffas blott med varnirg då det kommer från ett procentarekotteri, men belägges med vanärande straff då det kommer från enskilde. Talaren yrkade att ståndet skulle förelägga bankoutskottet att göra sådana ändringar i 173 bankoreglementet, att dylika tilltag blefve för framtiden förebyggda. Hr Lallerstedt upplyste, atteutskottet nog fästat sig vid denna sak, men på intet sätt kunnat vidare komma åt filialbanken, då densamma efter i laga ordning förrättad revision erhållit vederbörlig dechargo: och att icke heller något klander kunnat riktas mot fullmäktige, som fullgjort hvad enl. reglementet dem ålegat. Ingen torde komma att motsätta sig sådana ändringar i reglementet, som för framtiden förebyggde dylika händelser, men ett särskildt beslut derom nu vore oformligt. Hr Bomaa påstod, att filialbanken skulle ha förnyat förseelsen sedan den erhållit varning, och att någon hade sagt honom att filialbankens värdelösa assignationer skulle finnas i en särskild bank inne liggande såsom riksmynt. Hr Kock upplyste, att ett förnyande af förseelsen visserligen egt:irum sedan fullmäktige först infordrade filialbankens förklaring, men ingalunda sedan varningen blifvit meddelad. Hr Wallenberg menade, att om man såge rätt på saken, vore den ej så farlig, att man med anledning deraf behöfde spela upp röst och ton för att tala derom, Filialbankens åtgärder hade hlifvit vidtagna icke i strid mot, utan i saknad af föreskrifter. Hvad obligationer till innthafvaren beträffade, så vore misstaget derutinnan icke heller farligare, än att 14 stycken å 500 rär blifvit utfärdade, men genast indragna då anmärkniog mot deras form egde rum. Det vore för öfrigt väl om hr Boman ville närmare bestämma sina häntydningar i afseende på den enskilta bank han menat, på det att icke mer än en behöfde taga åt sig. Hr Boman genmälde, att det vore ännu öfverflödigare att i ett riksstånd vilja spela skolmästare, ty dess ledamöter vore så gamla, att de vuxit ifrån sådant. Hr W. hade nu emellertid medgifvit att banken hade öfverassignerat. Vid beloppet hade talaren icke fästat sig, endast vid principen, som han såg farlig, och vidblefve han i allo sin uttalade åsigt. Hr Wallenberg önskade att hr Bohman så länge som möjligt ville vidbålla sin åsigt; han skulle då till sist blifva alldeles ensam om densamma. Huru litet br Boman förstår den sak, hvarom han talar, visade han derigenom, att han oupphörligen förblandade frågan om öfverassignering med frågan om de i oriktig form utfärdade obligationerna. Hr Boman beklagade att han ånyo måste uppträda, men måste dock erinra, att hr Wallenberg verkligen erkänt att Sundsvallsbanken öfvera signerat. Herr Wallenberg trodde att fastän han icke var lycklig nog att göra sig förstådd af hr B, hoppa des han dock vara förstådd afså väl hr talmannen, som ståndet öfriga medlemmar. Herr Ridderstad erinrade, att Sundsvallsbanken ju hade blifvit varnad för öfverassignering och att såleds öfverassignering måst hafva egt rum: Punkten godkändes derpå. Vid dechargemeningens föredragning yrkade hrc Kocl och Rydin utslu ning af orden: i allmänhet hyilket åter Dbestreds af hr Lallerstedt, men blef af ståndet med 27 röster mot 24 bifallet. Den Dalmanska motionens hebandling uppsköts till nästa plenum, och hr Staaf inlemnade i förnyad form sin motion om lag för äktenskapsskilnad, hvilken till lagutskottet remitterades. Slutligen beslöts, att något svar på den italienska adressen icke borde afgifvas. —— Prostoståndot. Diskussion öfrer hr Dalmans motion, Då en uiförlig redogörelse för hvarje talares ytranden under den vidiyftiga diskussionen skulle medga alltför stort utrymme, återgifva vi endast i sin het de talare, som i sina anföranden fullständisast utredt de olika åsigterna i frågan, och inskrän a oss till en kortfattad öfversigt af diskussionen i äfrigt. Biskop, Aunerstedi, som inledde diskussionen, ansåg sig vid uttalande af sin t böra skilja emellan sjelfva motionen och dess föremål. kunde talaren ej gi la, emedan den, enligt talaren: tanke, åsyftade ett ingrepp af ständerna ikonungens