Aftonbladet – 12 januari 1860, sida 2

och fyllerigalenskap. I fängelsena: gastrisk feber och reumatism. frossa, diarr6, Regeringens förslag till förordning om mord, dråp och annan misshandel. (Slut fr. tisdagsbladet.) Tillåtelsen att, till förekommande af befarade vådor för sambällsordningen af fångars rymning, låta dessa af bevakningen nedskjutas, synes mig icke rätt förenlig med den i närvarande lagförslag hyllade grundsats, som icke tillåter lifvets afhändande såsom straff i den större mängden af de fall, der sådant hitintills varit i lagen stadgadt såsom för allmänna rättstillståndet nödvändigt. På dessa grunder, och då jag icke för närvarande finner mig öfvertygad att fångbevakningen i allmänhet icke kan ordnas på ett sätt, som utesluter behofvet af ifrågavarande stadgande, men ändock icke leder till plågsam hårdhet i medlen för fångarnes förvarande, kan jag icke til styrka förslaget i denna dei. Förslaget i 56 innehåller vidare, att om fånge eller häktad person sätter sig till motvärn mot föreståndare eller uppsyningsman vid straffinrättning eller häkte, då denne honom till ordning inom inrättningen eller häktet hålla skall, må det våld brukas, som till ordningens bibehållande nödigt är. Att dermed icke kan afses något emot fånge behöfligt våld af den svårare art, som är tinkbar i de öfriga fall, om hvilka denna 8 handlar, synes ligga i sakens natur. Frågan angår fånge, som redan befinner sig inom fängelset, beröfvad de medel, genom hvilka han skulle kunna emot den honom öfvermäktiga bevakningspersonalen. göra sin egen vilja gällande. Förutsättningen afser icke våldsamhet i ändamål af rymning, hvarom särskildt stadgande finnes i samma S, utan fråga synes vara endast om rättighet att med fysisk öfvermakt tvinga fången till den påbjudna ordningen inom fängelset, hvilken han icke godvilligt lyder. En sådan tillåtelse tror jag vara gifven redan genom ändamålet med fängelseföreståndarens och uppsyningsmannens tjenstebefattning och med fångens insättande i häktet. Sjelfva häktandet är ett våld, hvars samtliga detaljer måst bibehålla denna egenskap, till sina gränser betingad af nödvändigheten. Såvidt mig är bekant, har saknaden af ett dylikt stadgande i nu gällande allmänna lag icke föranledt något missförstånd. Om således detta stadgande icke är behöfligt, bör det, efter min tanka, uteslutas. Det angår ett ämne af ömtålig beskaffenhet; det uttryckliga förklarandet om rättighet att inom de tysta fängelsemurarne låta värnlös fånge undergå en godtycklig, endast af ögonblickets hastiga ingifvelse bestämd våldsam medfart af den beskaffenhet, att den förtjenar omtalas i en lag om mord, dråp och annan misshandel,, synes mig kunna vida lättare leda till missförstånd och missbruk sarat verka likasom en uppmuntran till. utöfning af sådant våld, än allmänna lagens tystnad i äronet kan förmodas gifva anledning till någon olägenhet. Synnerli: gen i fråga om fångar i bäradsbäkten, der Bevakningspersonalen är mera inskränkt, måste stor svårighet möta att med tillförlitlighet utreda sanningen emellan fångens uppgift, att den verkställda misshandlingen haft för ändamål att aftvinga honom bekännelse om brott; och fåbgvaktarens utsago, att misshandlingen varit endast den i lag anvisade ut-vägen att hålla fången till ordning inom häktet.n Justitierådet Iggeström yttrade: Bland grunder, som betinga strafflöshet för eljest straffbara handlingar, är äfven nödvärn eller rättigheten att med våld hindra verkställighet af påbörjad rättskränkning. Då denna åter kan vara riktad emot såväl egendom som erson, följer deraf, att läran om nödvärn bör behandlas i den strafflagens särskilda afdelning, der, bland andra allmänna reglor för strafftillämpningen, äfven måste angifvas de runder, som utesluta eller upphäfva straffbarhet. Nödvärnsläran kan hvarken väl inpassas eller fullständigt genomföras i en författning, sonendast afser våldsgerningar emot person. ; Men om äfven försök i nämnde syftning sker, kräfver det ömtåliga ämnet all möjlig varsamhet vid behandlingen. Endast trängande nöd eller lifsfara, som icke annorledes, än medelst egna försvaret och sjelfvilliga åtgärder kunna afvärjas, så ock andra; med de sagda jemförliga förhållanden; deraf större våda för allmän och-enskild säkerhet äfventyras, kunna rättfärdiga lagstiftningens behörighet att från, straff befria verkställaren af sådana gerningar, som i annat fall hänföras till mer eller mindre svåra brott. Lika mycket nu gällande lag haft vårdnad derom, att menniskolif, äfven missgerningsmannens, icke må i oträngdt mål spillas, lika mycket instämmer det med rättsbegrepp och folkets föreställning, att detta icke för saklöst ske. Utan att förbise eller för ringa uppskatta svårigheten för en enskild fångvaktare eller fåtalig bevakning att hindra och omintetgöra rymningar, finner jag det likväl ganska beadel JL 4 RA anadrnin pant tion ottan