Aftonbladet – 12 januari 1860, sida 2

tiden, då jag fann mig bo i London med min kära dotter här. Jag hade vant mig vid henne, då Guds nåd återgaf mig mitt förnuft; men jag är ioke ens i stånd att säga buru och på hvad vis jag hade vant mig vid henne. Jag har alls intet minne af huru det gick till. Herr generaladvokaten satte sig, och fader och dotter satte sig äfven bredvid hvaranåra. I målet företedde sig nu ett nytt och eget uppslag. Hufvudsaken var att ådagalägga, att fången, i sällskap med någon medbrottsling, som man icke kunnat uppspåra, hade rest med Doverdiligensen merabemälda fredagsnatt i November för fem år sedan till ett ställe, hvarest han icke qvarstannade, utan hvarifrån han hade rest till en garnisonsoch skeppsvarfs-ort och der förskaffade gig upplysningar. Ett vittne var derföre instämdt för att intyga att han hade sett honom vid just den tiden på ett kaffehus i ett hotell i besagde garnisonsoch skeppsvarfsstad, väntande på en annan person. Fångens advokat ställde frågor på vittnet, utan att dermed vinna någonting vidare än att vittnet erkände att det aldrig hade sett fången vid något annat tillfälle; då den perukerade herrn, som under hela tiden suttit och tittat i taket, skref ett orå eller par på en papperslapp och; uns der ett uppehåll mellan frågorna till vittnet, kastade den åt honom. Advokaten öppnade det hopvikna papperet och såg sedan med mycken uppmärksamhet och nygirighet på fången. Ni påstår enständigt att ni är fullkomligt säker på att det var fången? i; Viltnet var fullkomligt säkert på sin sak. Har ni någonsin sett någon, som Vorvit mycket lik fången ? Icke så likn, sade vittnet, att man skulle kunnat misstaga sig om personen. (Forts, följer.)