Aftonbladet – 12 januari 1860, sida 2

Sedan förf. sålunda teoretiskt framställt de riktiga grundsatserna för moderna fästningars ändamål och beskaffenhet, skrider han till deras präktiska tillämpning på våra svenska förhållanden. I fjerde afdelningen lemnar han en kort öfversigt om utvecklingen af Sverges befästningssystem. Häraf tillåter oss utrymmet blott anföra följande: Äfven Sverge befann sig efter Finlands förlust i samma belägenhet, som de flesta andra länder, nemligen i saknad af ett ändamålsenligt statsbefästningssystem. Det hade för många, svaga och för små fästningar, hvilka derjemte till en stor delvoro förfallna, emedan deras underbåll i anseende till mängden icke af statskassan kunnat bestridas. Dessutom motsvarade deras läge i förhållande till staten och till hvarandra i intet hänseende de fordringar, hvilka till följd af helt och hållet förändrade omständigheter måste tillfredsställas. De flesta lågo i rikets sydliga och vestliga del; med hufvudsakligt afseende på försvar mot Danmark, som numera till större delen förlorat förmågan att skada. Mot Ryssland deremot, hvarifrån den egentliga faran, tydligen påpekad genom Bemarsunds anläggning, hotade, fanns ingenting annat, än den lilla klena skärgårdsfästningen Waxbolm, hvars ändamål var att spärra ett af inloppen till sjös till den för öfrigt alldeles blottade hufvudstaden. Sverge behöfde ett alldeles nytt befästningssystem med hufvudsakligt afseende fästadt på försvaret mot Ryssland. Man raserade alla mot Danmark riktade fästningar, utom Karlskrona och Marstrand, hvilka nödtorftligen ombyggdes eller förstärktes, för att tjena såsom stationer för öriogsflottan, Äfven Waxholmen ombyggdes, fastän dess nytta var ganska ringa, när icke de öfriga inloppen t.ll den öppna hufvudstaden kunde spärras. Slutligen började man nybyggnaden af Karlsborg, för att hafva en från gränsen åflägsen förrådsfästning. Densamma var väl belägen i en tid, då Göta kanal och i allmänhet vattenförbintelserna voro rikets förnämsta kommunikationslinier. När man sedan kom underfund med, att armån efter en rysk landstigning med öfverlägsna massor, hvilken af sjöförsvaret ej kunde hindras, förmodligen i början skulle nödgas retirera till det inre af landet, fanns naturligtvis ingen lämpligare punkt att repliera på än Carlsborg, hvaraf slutligen iden om ett ce.traljörsvar uppkom. Som man emellertid ville skydda Stockholm mot en tillfällig öfverrumpling, hvilken, oaktadt Waxholmens befintlighet, ansågs ganska möjlig, äfvensom vinna tid att undanskaffa rikets penningeverk, arkiver och andra föremål af vigt till det inre af landet, I föreslogs vid riksdagen 1831 en befästning af Stockholm medelst några få fasta verk, hvilka borde bilda kärnor till de fältförskansningar, som i nödens stund skulle uppkastas. De då församlade ständerna beviljade visserligen för ändamålet ett anslag, hvars fortgående likväl vägrades af följande riksdag, hvarföre arbet:t afstannade. Nationen hade icke blifvit hörd; ingen brydde sig om att upplysa den om de nya fästningsverkens ändamål — och de på dem nedlagda penningarne voro bortkastade. Sammalunda synes detäfven komma att gå med innevarande riksdag, och af samma skäl. Förf. afslutar denna afdelning med att göra läsaren uppmärksam på den omständigheten, att alla förslag till hufvudstadens be. fästande, som hittills blifvit gjorda — den sista komiten s äfven inberäknadt — blott åsyftat dess skyddande mot en tillfällig öfverrumpling samt försvar för kortare tid, men icke att göra hufvudstaden till en operationsfästning, på hvilken armån kunnat stödja sina rörelser, eller der den kunnat erhålla skyda mot öfvermakten. (Forts.)